Samma sparsämja när jag förlorar pengar?

Vår portfölj har följt index i år, försöker jag. Det är minus knappt 7 procent eller runt. 100 tusen kronor. Någonstans här känner jag att det här försvarstalet är sådär.

Affärsmodellen förväntar sig alltid exakta utfall. Ungefär som om investeringar fungerade som att skicka ut en rymdsond till mars. Hennes motfråga blir - stör det här vår sparmål till sista december 2017.

Hm, jag har ingen aning om vad vi får för avkastning, om någon, fram till  dess. Huston we have a problem.

Egentligen vet Affärsmodellen mycket väl hur det funkar med en aktieportfölj. Det är bara det att hon gärna retas, för hennes bidrag till familjeekonomin är frammanat med tysk exakthet och preussisk disciplin.

Vi gör, tack vare Affärsmodellen, av med mindre än vi drar in. Ännu viktigare är att hon sett till att utgifterna inte fått öka med intäkterna. Inte förrän nu, ska tilläggas. För de senaste karriärlyftet kostade mer än de smakade. Någonstans vid två dryga heltider går visst smärtgränsen för en gnetande livsstil, åtminstone för oss.

Jag tror faktiskt att vi skulle tjäna pengar på att gå ned i tid. Eller kanske inte vara två som jobbar halvt om halvt alltid. Om inte annat skulle hemmet inte vara lika stökigt.

Under denna lilla tankepaus har Affärsmodellen malt på om att jag får väl ta och plocka ihop mig och sluta förlora pengarna hon sparat ihop.

Nåja, när desavoureringen är avslutad vet jag trots allt att Affärsmodellen och jag är helt överens om vår investeringsstrategi. Det känns bra och rätt jämställt att vi bestämt i detalj hur pengarna ska förvaltas (finns på gottodix.blogpsot.se). Mitt uppdrag är att göra mitt bästa inom de ramarna.

Fast ok, jag kan inte ta ifrån Affärsmodellen nöjet att vara styra familjen som en skurk i James Bond.

Failure is not an option.