Den diskreta konsten att välja bil

Vi är på jakt efter ny bil. Efter att ha snarkat oss igenom några familjelastare, som BMW 320 kombi kom vi fram till att något drastiskt behövde göras. Vi är ju redan stolta ägare av BMW (aktien) men tjänstebilsutrustade är bilarna inga skrattfester precis och den modell vi körde med fyrhjulsdrift var faktiskt nästan lite slö i accelerationen. Fast förarkomforten var förstås fin. Det är ju svårt att säga emot.

Första testet av bilar med lite mer tryck i blev en Mini Clubman med busig motor. Nja, lite mesig var den ändå. Misstaget var kanske att vi inte gick hela vägen upp och körde John Cooper Works. Sedan kom en underlig upplevelse.

Min fru Affärsmodellen fick inte testa varken Audis eller Volkswagens busbilar. Nej, några sådana fanns inte tillgängliga - bara familjelastare av olika storlekar. När jag gick in hos samma handlare fanns plötsligt de roliga bilarna att boka. Hej 50-tal. Nåja, när vi till slut körde en VW Golf GTI Clubsport var den ju bekväm och så. Lite rolig också. Typ som tysk humor. Så där riktigt fräck var den däremot inte. Saklig är nog den bästa beskrivningen.

En skönt galen bil var Honda Civic R. Fast det är ju lite opraktiskt att sportläget slår av säkerhetssystemen. Den var också föredömligt styv - om du kör på bana. Jag som är lite ovan brände rakt över en liten trottoarkant och fick en nacken rörde sig som på barnet i Exorcisten.

Det riktiga charmtrollet var faktiskt Peugoet 308 gti. Mindre motor men väldigt välbalanserad och föredömligt rapp. Den var det riktigt roligt att köra. Det var nog tur för mig att det råkade var bilkö precis när vi mötte en polis. En mycket trevlig bekantskap. Snygg interiört också. Fast så var det några små praktiska, franska, val. Som att apparna i bil beställd i Sverige bara fungerar i södra Europa eller att det fanns en kaffehållare. Inget eluttag i baksätet och en massa annat sådant där man inte vill bry sig om.

Plötsligt stod jag där och gnällde över bilens praktiska tillkortakommanden. Som vilken kombiägare som helst. Vilket vi för övrigt varit de senaste tio åren.

Telia fakturaskojarna

Det är tyvärr inte alltid ett bra bemötande är lika med ett bra bolag. Ofta är det så och visst är det ett gott tecken när någon är trevlig eller anstränger sig lite extra. Det kan dock vara ett undantag.

Det motsatta är däremot sällan en enskild händelse. En person som ger ett dåligt intryck på en anställningsintervju. En restaurang som säljer mat du blir sjuk av. Ett bolag som fuskar lite varstans runtom i världen. Det är sällan det finns en andra sida av de mynten.

Därför borde jag inte bli besviken på Telia utan på mig själv som till och från är kund där. Visst, säljarna lyser alltid av glädje när de berättar att numera är tjänsten jag betalar dyrt för billigare för nya kunder. Det ingår i spelet. När det blir fel på deras router eller hack i mottagningen, då är det nog fel på ens egna inställningar. Alldeles oavsett hur övertygande bevis man lägger fram och när de så småningom kommer fram att det varit deras problem - då är det sällan man hör något mer.

Så är det. Därför borde jag kanske inte hakat upp mig på den här detaljen - vem tar en fakturaavgift när kunden betalar med autogiro? Telia, självklart. En gång monopolist - alltid monopolist. Det är värt att tänka på även för den som undrar om bolaget och aktien har någon framtid.

Den våldsamma vägen till framgång

Det finns miljöer som blicken återvänder till. Tidpunkter och skeenden i historien med en dragningskraft som ständigt lockar till nya berättelser. Frågan är om inte den starkaste än Romarrikets uppgång och fall? Jag har åtminstone med stor behållning plöjt berättelser från Star Wars till Gladiator. Riktigt bra blir det dock bara när det är påläst.

Maktkampen, intrigerna och inte minst stråken av galenskap finns nämligen där redan från början. När det blir bra blir det också en parabel som sträcker sig 2000 år in vår egen tid. Det lyckades Asterix med som jag läste tills pärmarna föll av när jag var liten. Det klarade också Jag, Claudius som rullade på videon någon gång under tonårstiden.


Nu tror jag att jag hittat en ny utmanare. Det är boken, "Gaius Marius - Roms Tredje Grundare - Novus Homo" av Cristofer Andersson. Titelns Gaius Marius var en nobody som hittade en möjlighet att göra militär karriär det expanderande riket. En värld med möjligheter men också med maktens regler och seder. Öppen för driftiga personer men aldrig accepterande för nykomlingens ursprung. Är det så olikt exempelvis efterkrigstidens Sverige eller varför den delen för alla historier om social förändring.

I den här världen är förmågan att läsa makten vägen framåt. Gaius Marius hinner med inte mindre än sju konsulskap, trots att varje period som konsul egentligen ska vara 10 år. Det här är dock en man makten kallar in när problem andra inte kan lösa ska försvinna.

Genren historisk spänningsroman är i det närmaste obefintlig i det svenska medielandskapet. Det gör att böcker som denna når ut till publiken via andra kanaler. Den här finansieras exempelvis genom ett projekt på Kickstarter. Det är den vägen jag fått del av prologen. Det är också därför boken får uppmärksamhet på den här bloggen som ju främst handlar om privatekonomi.

En del av mitt bloggande är att #gillaentreprenörer. Det här är ett utmärkt exempel. För min del tycker jag absolut du ska kolla in lite mer om boken här. Är du sedan det minsta intresserad av historiska spänningsromaner får du nog svårt att låta bli att klicka dig vidare till Kickstarterprojektet.

Det fenomenet, att en bok numera inte behöver nå sin publik via förlag, är i sig själv så intressant så det handlar dagens huvudinlägg om på Molekylär Ekonomi missa inte det heller.

Köp 1:a klass av SJ och få något annat

Vår familjeblogg ska inte bara vara konsumentupplevelser men visst är det skönt att ha en plats att skriva av sig när bolag gör knäppa saker. Dessutom har det varit fullt upp med nya Sparskolan.se - serien med 10 filmer om vägen till en rikare framtid. Det är kul men galet svårt att göra bra teve. Gå gärna in och kolla!

Tillbaka till det där med roliga händelser i livet som konsument. Vi är på väg ner till Kalmar och jag var mån om att ha eluttag till barnens paddor. För säkerhets skull betalade jag lite extra och valde 1:a klass. Jag vet att SJ gärna skryter med nivån även på andra klass men jag vet också att allas vårt tågbolag har lite svårt med det där med löften. 

Nu sitter jag här i andra klass och med två barn som efter fem minuter redan klättrar på sätet. För det var inte 1:a klass hela vägen om man betalade för det. Nej, naturligtvis inte. De första 75 procent av resan (med SJ) är i andra klass och utan elkontakt. Sedan byter man operatör och då är det en timme i 1:a klass med Öresundstågen. Därav att SJ sålde hela resan under den etiketten.

Kreativ marknadsföring får man säga! 

Varför finns Post Nord?

En dagsfärsk erfarenhet väckte en fråga jag inte kunde besvara - varför har vi kvar posten? Telia är en bland flera spelare, sopåkningen är upphandlad och numera går det att få både vård och skola privat. Så varför har ingen gjort ett ambitiöst försök att förbättra den här marknaden.

Visst går det att få brev och paket från andra än Post Nord men statens bolag är fortfarande mer av en gammeldags enväldig myndighet än ett riktigt företag. Jag tänkte på det när jag gjorde en beställning från Clas Ohlson.

Det fanns angivet var jag skulle få mitt paket när jag betalade. Det ändrade dock posten på, utan någon hänsyn till effekterna. Leveransen av varor som kostade några hundra delade posten upp i två delar. En som lämnades på mitt postställe och en som skulle hämtas på en terminal i Segeltorp. Fast om jag ville kunde jag ta ledigt en dag och istället ta emot paketet hemma.

Hade det stått när jag beställde att posten inte garanterar leverans till angiven adress, så hade jag kunnat vända mig någon annanstans. Nu fick jag istället lägga en tidig fredag inte på att umgås med barnen utan leta mig in på en trång bakgård.

Väl där väntade ett ännu mindre krypin där andra i min situation frustrerat väntade. Mannen före mig fick ett tungt paket. På frågan om han kunde få hjälp över tröskeln (som fanns i kundutrymmet) blev svaret att "mitt ansvar slutar vid utlämningsdörren". Charmigt.

Sedan fick jag ändå mitt paket. Det där med storleken - tja, det gick med lätthet in i bakluckan. Inte vägde de värst mycket heller. Det gick att hålla med en hand. Man kan väl säga att det vägde lika lätt som kundvård uppenbarligen gör för posten.

Nåja, nu var ju den lilla händelsen över. Kvar blev frågan varför finns Post Nord? Den dagliga brevbärningen hos oss åkte nyligen dit när det avslöjades att de inte delade ut posten om den lokale brevbäraren var sjuk. Lite lustigt tänkte jag men faktum är att PTS klagat på att leveranssäkerheten sjunker.

Jämför man med Telia är numera koppatråden och ofta fibern in i huset tillgänglig för flera leverantörer. Det vore väl en tanke att det, om behovet finns, var kommunala brevbärare (eller som med sophämtningen av kommunen upphandlade) som delade ut posten. De kunde alla bolag som leverar försändelser använda. De som gillar postens service kunde fortsätta vara kunder där.

Kör 5/2-metoden på sparandet

Filmar min aktieskola just nu. En del saker gör en ledsen som att 2015 är det fortfarande ett bra råd till kvinnor att spara mer och börja tidigare, eftersom löneutveckling över livet ser sämre ut. Men så är det.

Extra trist blir det när man lägger till att många män i och för sig tar fel risker i sitt sparande men att kvinnor överlag tar för låga risker för att få rimlig avkastning. Med andra ord, alldeles för få sparar smart.

Det trots att den enkla starten är att putta in pengarna i en indexfond och månadsspara. Frågan är om det är för enkelt att bli rik? Skulle det behövas mirakelsparkurer som kvällstidningarna kunde skriva om?

Typ kör 5/2-metoden: spara fem dagar, köp en aktie för överskottet och gör något trevligt på helgen (skulle funka toppen även från forskningsperspektiv och med gratis courtage från nätmäklare)

Det är som med träning, det svåraste verkar vara snöra på sig skorna regelbundet.

Älska Clas Ohlson

"Kundklagomålet vår vän" var en boktitel jag fnissade åt när jag för länge sedan gick en utbildning för kvalitetschefer.  Den kom upp i ett avsnitt som handlade om ett japanskt hotell som hade problem med att komma på vad de skulle förbättra.

Gästerna klagade aldrig och när de tillfrågades hade de bara gott att säga om hotellet. Den här historien utspelar sig för länge sedan, långt innan spruckna krockkuddar och gaspedlar som fastnat. På den här tiden var det en del av den japanska självbilden att verksamheten alltid skulle bli bättre. Så vad göra?

Jag tänker på det där hotellet när jag nu äntligen fick chansen att vara missnöjd med min favoritbutik Clas Ohlson.

För mig vore det en förbättring om tummen åtminstone satt mitt i handen. När jag handlar skruvar får jag alltid köpa ett gäng storlekar, för inte har jag kommit ihåg att kolla vilka jag behöver i förväg. På Clas Ohlson möts jag alltid av en bekymrad min som verkligen försöker förstå vilken skruv mitt vardagliga problem egentligen behöver. När jag vandrar ut med mina små skruvpåsar för några kronor styck säger kassören oroligt. "Å så lämnar du bara tillbaka de du inte behövde".

Det känns som det japanska hotellet. Servicen är så perfekt att säljarna nästan får ångest av att jag inte har några synpunkter på det som för mig är en mockamojäng för att sätta ihop med en trasig mackapär.

I går hände det dock. Jag fick en gräsklippare med sladd när jag egentligen bett om en utan. Nu var det jag som blev lite orolig. Skulle min trevliga relation med Clas Ohlson ta slut nu? Skulle vi bli ovänner?

Trogen min personlighet hade jag nämligen också skruvat ihop några delar som passade samman lika bra som Israel och Palestina. Nu satt ett rör fast i ett annat. Hur skulle det gå?

En före i kundtjänsten. Suck, ångest. Min tur. När jag mumlat fram mitt ärende till den unge mannen bakom disken så kom det. Leendet. Jag visste väl det. Alla år jag och Clas Ohlson varit tillsammans är det just det här ögonblicket de väntat på. Ett klagomål! Äntligen.

Det var ingen hejd på vilket mänskligt lidande jag måste ha gått igenom och min gräsklippare byttes snabbt ut och rabatterades. Jag kände mig nästan lite skamsen - för som i alla bråk var vi väl två om saken. Jag kunde väl ha kollat paketet själv?

Nåja, nu är vi de bästa vänner igen - jag och Clas Ohlson.

Hur gick det för det japanska hotellet? De fann också en lösning på sitt problem. De började sortera innehållet i papperkorgarna för att se vad gästerna behövde. Sedan såg de till att det fanns på varje rum. Smart - precis som bra bemötande ska vara.

Hur får en blogg läsare?

Stor bloggdag idag. Presenterar mig själv under mitt riktiga namn, Jacob, både på Nordnetbloggen och på Molekylär Ekonomi. Det blir en del ändringar här med, på vår familjeblogg. Till exempel är det tufft att ha riktiga siffror för ekonomin när anonymiteten försvinner.

Förändringarna fick mig att reflektera över en annan fråga. Har jag några tankar kring varför en blogg funkar? Nu är ju inte våra bloggar några mediefenomen precis men särskilt Molekylär Ekonomi drar en hel del läsare, åtminstone i sin genre: "Oändligt långa texter om saker du inte visste att du inte vill veta", som Affärsmodellen brukar sammanfatta det. Så hur gör man?

Några saker har jag ändå plockat upp på de arton månader den bloggen funnits. Det första är att det som är ärligt funkar. Vi äger ingen Ferrari men den var kul att köra. Hade jag framställt mig som något annat än det jag är - en makrointresserad aktietok hade det inte fungerat. Skälet att det ärliga fungerar är inte moraliskt, utan praktiskt. Det är lättare att vara tydlig då.

För det är min andra reflektion. När man kommunicerar via filter som bloggar, twitter med mera så minskar utrymmet att vara flera saker samtidigt. Jag är förstås inte alltid totalt besatt vid investeringar men Gottodix är det. Ska texterna bli läsvärda behövs en avsändare med rätt tydliga konturer. Vad hittar jag för texter på den här bloggen? Sedan kan man experimentera och testa lite olika upplägg men när det sitter, så får man köra på det. Till en början var ju vår familjeblogg en del av Molekylär Ekonomi men läsarna ville läsa om hard core investeringar på den bloggen. Överraskande ofta får de mest komplicerade inläggen flest läsare. Läsarna där var inte intresserade av vår familjeekonomi. I vart fall inte på den bloggen. Då är det bara att anpassa What ever works, som de säger i Hollywood.

Den tredje lärdomen tycker jag är att komma igång snabbt men pröva länge. Saker får ta sin tid men det är ingen idé att lära sig simma på land. Hellre börja med en halvdan sida än vänta på den stora inspirationen. Jag började med att lägga ut mina Sharevilleinlägg.

Nästa iakttagelse är att sätta läsarna först. Är det en dagbok behövs förstås inte det men om det är ett försök att kommunicera måste man försöka lyssna på vad läsarna vill prata om. Det blir dessutom roligare att skriva när omgivningen intresserar sig.

En mer praktisk iakttagelse är att försöka driva trafik genom att vara synlig. Jag var synlig via Shareville och byggde den vägen upp en bas av intresserade. Andra sätt är att kommentera mycket och länka till andras sidor. Andra enkla råd är nedtonad grafisk design och att tänka på att de flesta läser i mobilen.

Sedan har jag från början kört rätt hårt med att ha ett innehåll i många kanaler. Grunden kring det jag bloggar om är det jag läser. Det kommenterar jag på olika sätt på bloggen, via Nordnetbloggen, Twitter och Shareville exempelvis. Det blir en helhet där till slut kanalerna driver varandra. En av mina främsta trafikkällor är via Twitter. Slutligen är det mest självklara också det viktigaste - ha kul.

Är det något som skiner igenom direkt, så är det när blogg går på slentrian.

Dyrköpt kärlek

I det förra inlägget beskrev Gottodix hur underbart det är att vara gift med någon som är händig. När jag läste inlägget funderade jag på om det möjligen finns fler fruar i familjen än jag. Händig är nämligen inte så jag skulle beskriva mig, tvärt om. Som syns på bilden är det visserligen numera ljus i badrummet men till ett väldigt högt pris. Bakgrunden till katastrofen började en timme tidigare vid ett besök i en Ica-maxi. Förutsättningarna var glasklara, leksakerna skulle vara tillgängliga för allmän beskådan medan jag köpte glödlampor och hårskum, sen var det skoprovning som stod på menyn.

Det var inte vad som hände. Det började tjatas om att köpa lördagsöverraskningen nu och att stövlarna tar in vatten var sedan länge glömt. Jag framhärdade behovet av hela skor för två par döva öron. Till slut prövade den äldsta ytterst motvilligt skor men vägrade att meddela om de passade, den yngsta hade drabbats av akut tristess och förlamning. Vi kom hem med skor och stövlar som jag inte har en aning om om de passar och ett eländigt humör. Den äldsta pratade oavbrutet om fynden på leksaksavdelningen och om besparingarna kommer att räcka. Mina öron var vid det här laget söndertjatade men eftersom den äldsta behövde duscha gav jag mig i kast med lampbytet.

När vi renoverade vårt badrum ville jag verkligen ha en kristalllrona i taket. Istället fick jag en ickefungerande inbyggd ventilation och spotlights som inte går att byta. Till slut satt det nya lampor på plats och alla glas utom ett gick att sätta tillbaka trots att den yngsta gallskrek av upprördhet över tanken på att inte få nån lördagsöverraskning då legot från förra helgen ännu inte har byggts ihop och den äldre frågat en bapiljon gånger om 250 kr är mer än de 140 kr som just nu finns tillgängliga i likvida medel. Jag hade precis parkerat mig i soffan, sen kom braket. En av lamporna hade ramlat ner och glaset spritts ut över golvet. Det är en liten rund glasskiva i matt utförande icke enligt standard mått. Handfatet hade en spricka sedan tidigare men skiljelinjen på högersidan har nu avsevärt förvärrats och en ny glasskiva kommer att inhandlas 20hundraaldrig och eftersom den inte är i standardutförande att kosta en halv förmögenhet.

Jag tycker för det mesta att villalivet är helt ok men jag har tummen fast förankrad mitt i handen och jag avskyr det arbetsläger som vissa refererar till som trädgårdsarbete. Det jag inte gillar är att för att ha en dräglig tillvaro som inte framlevs i mörker behöver man en händig fastighetsförvaltare, en trädgårdsmästare och en städerska. Jag vet att det finns de som njuter av att köpa tjänster för att underlätta tillvaron, jag vill inte lägga mina pengar på det, jag vill ju bli rik! En tanke som dök upp när det var som mörkast i badrummet är att nu kan det o alla fall inte bli värre varefter jag spetsades av en sylvass plockepinnpinne när jag skulle samla ihop mig och läsa godnattsaga. Familjelivet kan vara både dyrt och smärtsamt :).

/Affärsmodellen

Om konsten att inte skruva i en glödlampa

Foto: Pixabay

Det sägs att studenterna på Harvard och MIT är lika smarta. Harvardstudenterna är bra på det mesta medan det på MIT är lätt att hitta någon som inte kan knyta sina egna skosnören. Där går det dock även att hitta genier som uppfinner saker som kardborrbandet.

Jag tänker på det när våra barn för åtminstone andra veckan i rad tvingas använda mobiltelefoner för att lysa upp vårt kolsvarta badrum. Det har inget fönster och alla lamporna är den där fina inbyggda sorten. Nu har de, tolv till antalet, samtliga bränt ut sin sista ljusstråle. Jag tänker också på det när våra grannar håller sin trädgård i tävlingsskick medan vi får besök av barn som undrar om deras kanin kan få äta av våra maskrosor (sann historia).

För min del bekommer det mig inte att min personlighet har sina baksidor. Däremot kan man ju fundera vad en uppväxt i mörker gör för en människa. Då och då undrar någon försynt hur jag hinner med allt bloggande. Är jag verkligen en vettig pappa, en rimlig partner och en ok arbetsmyra? Det kan man också fundera på men jag lägger åtminstone en hel del tid på uppgifterna. Med kärlek, till de bägge förstnämnda.

Fast jag byter inte lampor. Varken bokstavligt eller bildligt. Däremot kan det när andan faller på bli en spontan resa till badet en alldeles vanlig torsdagseftermiddag. Min förhoppning är att det jämnar ut sig i föräldraskapet. Det är lite som med investeringar man måste inte vara bäst på allt men det hjälper ju om man är bra på något. Alternativet är att köra indexinvesteringar för hela slanten. Bra det med men inte för alla.

Undrar du hur de gick med lamporna? De byttes av Affärsmodellen, så förbanna inte mörkret - gift dig händigt.

kliché

Vid 33 är man passé,
vid 35 så kan man hälsa hem.
Vid 40 jämnt är man ett skämt
och högre upp så åker man väl på en propp.
Man får väl vänta vid sitt vattenhål på döden
som en gammal elefant.
Eller måste man till Sundbyberg och dansa
tango med en tant?
Det är kanske bäst att man ger upp och lägger av
och inser djungelns hårda lag.
Hänger sig i slipsen eller
förorenar närmsta vattendrag.

Är det här min framtid, är det bara att ge upp och lägga ner nu? Vem vet hur många år man har kvar, det är kanske lika bra att sluta spara och leva loppan för pengarna? Jag har fått en del propåer om det och min Vasaloppssatsning och förstås funderat på hur jag vill framleva de kommande 60 åren av mitt liv.

Drömmen om Vasaloppet har funnits i minst tio år men barn, karriär och faktiskt rädsla har legat i vägen. Tanken på att vara ekonomiskt oberoende har vuxit fram de senaste fem åren och där har vi faktiskt kommit en bit på väg. Vad händer då om vi inte lyckas uppfylla vår dröm om mycket pengar och om jag inte kommer i mål i Mora? Tja, numera är jag så pass gammal att jag ser det som ett väldigt lyckat misslyckande om jag skulle lyckas åka halva Vasaloppet och vi bara har ganska mycket pengar :). Så vid närmare eftertanke tycker jag att Hasse och Tage skrev en helt underbar träffsäker sång men jag är inte bredd att sjunga med riktig ännu.

/Affärsmodellen

Bilden blev sann

Dessvärre blev bilden i det förra inlägget sann så jag har numera både en stukad fot och ett stukat självförtroende.

I går kväll hade jag lyckats vara ute i nästan två timmar och skulle bara åka den sista lilla biten för att få ihop mina två timmar när det hände. Jag åkte på en remsa nylagd asfalt och i skarven mot den gamla tog det tvärstopp och jag gjorde en praktvurpa och landade på fotknölen. Efter att ha undersökt skadornas omfattning återstod bara att bita ihop och rulla hem. Som ytterlgare belöning för min jätteträningsinsats visade vågen + 2 hekto imorse.

Det går bra nu......

/Affärsmodellen

Oh my goooooood

källa  langd.se

Precis som gubbarna i Top gear emellanåt utbrister när de provkör racerbilar i 200 knyck skriker jag samma sak när jag i icke mätbar hastighet hasar fram på asfalten på väg ut i gräset. Jag trodde jag hade lite koll på längdskidåkning, det har jag inte alls. Stephanie på svt - sporten är ett alpint ess i jämförelse med mig, grace, stil och finess är inget som förknippas med min framfart. Första passet körde jag på Öland, fram och tillbaka 10 gånger på en helt platt asfaltsväg utför huset. Det gick erbarmligt dåligt! Nästa pass var runt fvå km på en timme här hemma. Jag höll på att ramla vartannat stavtag. Dagens pass var en uppryckning utan dess like, 4 km på en timme. I det tempot skulle jag klara Vasan på drygt två veckor, det börjar arta sig :). Jag tror eventuellt att jag behöver lite mer träning......

/Affärsmodellen

Nya utmaningar

Detta är vad som stundar 2017! Just för ögonblicket ligger jag i sängen med århundradets värsta dunderförkylning men annars är jag superpepp! Det värsta som kan hända är att jag misslyckas med att åka 9 mil på skidor och om man ska misslyckas med något så är inte det så dåligt.

I fäders spår för framtida segrar!

Vilken tjänstepensionsbluff Danica!

Tjänstepensionen är den i särklass mest bedrövliga delen av vårt sparande. Tillkrånglat med höga avgifter och låg avkastning skulle kunna vara en sammanfattning.

I pensionspyramiden brukar tjänstepensionen placeras mellan den allmänna pensionen, inklusive premiepensionen, och det egna sparandet. Det borde avspegla sig i risknivå och avkastning men det gör det inte.

Rimligt för en person mitt i livet är att ha (minst) full exponering mot aktiemarknaden. Soffliggarfonden i PPM, som är längre ned i pensionspyramiden, har till och med hävstång på investeringarna för medelålders.

Det är också tveksamt vilket försäkringsskydd utöver det allmänna som egentligen är prisvärt. Enklare vore bättre helt enkelt - allra enklast vore om staten tillät företag att sätta in pengar i premiepensionen.

Då skulle man slippa besked som det Affärsmodellen idag fick från Danica Pension. Det är en liten pensionsavsättning från en av hennes första arbetsgivare som vi en gång om året får den här dystra påminnelsen om. 2015 växte kapitalet 69 kronor eller 0,1 procent. Vårt eget sparande växte 26 procent och börsen (sixrx) steg med 10 procent.

Så det är inte utan att jag undrar var Danica stoppar pengarna. För min del hade jag gärna sett att det legat i en billig indexfond istället.

Lydde banken - förlorade allt

I förra inlägget berättade jag om hur min morfars farfar byggde upp "Förmögenheten som försvann". När vi återvänder till historien är året 1931. Kapitalet från den framgångsrika bokhandeln i Åmål gjorde de tre sönerna rika. En av dem, min morfars far Jacob, gifte in sig i en adlig släkt där alla män var höga militärer. Exempelvis spelade jag för många år sedan ett detaljerat 2:a-världskrigsspel på datorn  och insåg att generalen som ansvarade för östra Sverige var bror till min morfars mor Augusta. Jacob är dock en besvikelse som bara nått graden överstelöjtnant men han var ju åtminstone rik. Familjen har en villa i Djursholm med tjänstefolk, varav en för övrigt var min mormor.   

Den korrespondens som finns bevarad handlar till stor del om det oroliga 30-talet. Det mer materiella hotet mot familjen diskuteras dock bara sparsamt. Min morfar, som skämt ut sig genom att bli utkastad från Karlbergs Militärhögskola, hade dock hela hösten 1931 hört rykten om att allt inte stod rätt till med Kreugers investeringar. Jacob lät sig inte imponeras men skrev ändå till slut ett brev till familjens bankir. 

Följande var svaret på det brevet. 

Stockholm den 14 december 1931
Gamle vän, 

Jag har i dag mottagit ditt brev från den 12 december och skyndar att, så gott jag kan, besvara dina däri framställda frågor.

Vad då Tändsticksbolagets utdelning beträffar, så blir ju frågan därom aktuell först om några månader och det är omöjligt att nu förutse, hur läget kan vara då. Enligt vad jag erfarit, inflyta inkomsterna regelmässigt och i tillfredsställande utsträckning. Å andra sidan lär bolaget ha fått återbetala rätt stora, tidigare som långfristiga krediter, mest av franskt och amerikanskt ursprung. Härigenom torde visserligen skulderna ha minskats, men samtidigt torde en motsvarande åderlåtning av kassatillgångarna ha skett. Jag är böjd tro, att det kan tänkas en, utdelning för 1931 av 5, möjligen 7½ procent. Skulle emellertid läget visa sig vara sådant, att bolaget finner klokast helt inställa utdelningen, kan jag aldrig tro, att det kunde bli för mer än ett år, då bolagets ställning efter de nu eventuellt vidtagna åtgärderna bör vara betydligt konsoliderad och stark. 

Din andra fråga är på sätt och vis besvarad genom ovanstående rader. Jag kan ej tänka mig annat än att man kan räkna med en framtida ”normalkurs” på aktierna, liggande avsevärt över nuvarande kurs. Det ekonomiska livet i världen har i alla tider gått i vågor och kommer förvisso att i framtiden även göra så. Vi befinna oss för närvarande i en synnerligen djup och elakartad ”vågdal”, men en gång höjer sig dock vågen igen, därom råder inget tvivel.

Det torde slutligen av ovanstående framgå, att jag för min del ej finner anledning att i panikstämning ”rädda vad räddas kan”, genom försäljning nu. Min övertygelse är, att bolaget genomgår krisen och efter densamma kommer att stå väl rustat att fortsätta sin verksamhet. Ett eventuellt inställande för ett år av utdelningen skulle ju bli synnerligen obehaglig för aktieägarna, men skulle å andra sidan innebära en stark konsolidering av ställningen samt en betydande ökning av bolagets kraft.

Med förestående har jag sökt efter min förmåga besvara dina frågor. Du måste emellertid betrakta mina uttalanden allenast som ett framläggande av mina personliga åsikter, men under inga förhållanden som ett råd. Det nuvarande läget i världen är så komplicerat och innesluter så många absolut oberäkneliga möjligheter, att man mer än någonsin bör akta sig för att ge några råd.

Det beredde min hustru stor glädje att nyligen göra din dotters bekantskap. Hon fann henne vara en söt och behaglig ung flicka.

Med hjärtlig hälsning förbliver jag, din tillgivne vän

Det har i många brev och familjesägner framhållits att Jacob var minst lika snål som sin far bokhandlaren. Därför hade han placerat allt i Tändsticksbolaget, det gav ju den bästa utdelningen. Kort efter att Kreuger sköt sig den 12 mars 1932 var besparingarna värdelösa. När det gick upp för Jacob fick han en stroke efter att först, enligt sägnen, ha slängt porslinet i väggen. Augusta klarade sig hyggligt resten av sitt liv genom att stegvis sälja av familjens smycken och juveler, som hon hade anförtrotts. Något betydande arv till barnen var det inte tal om.

Det här är som sagt en berättelse jag är uppvuxen med. Brevet ovan är fyllt med formuleringar som skulle platsa i vilken analystext som helst just nu. Det har nog inte hänt och om det ändå har hänt är det nog bara tillfälligt. I längden kanske det till och med är en möjlighet att allt är nattsvart? Det kan det vara men det kan också vara mörkt inte för att gryningen snart är nära utan för att din investering är på väg ned i graven.

Det finns inget egenvärde i att binda sig vid masten bara för att rädda sin föreställning om verkligheten. Jag brukar tänka på det när jag till exempel läser inlägg om värdeinvesteringar, utdelningsaristokrater eller för den delen ser småspararrådet "sitt still i båten". Allt detta kan förstås vara klokt men en lärdom är att det heter förvaltning, just för att det är förvaltning. Idéerna kan vara bra men det måste ändå gnuggas mot verkligheten. Det är inte alla vågdalar som vänder, för att travestera bankirens ord ovan.

Den får en också att vara ödmjuk för att det aldrig säkert går att veta det ena eller det andra. Riskspridning får en annan innebörd när man inser att det faktiskt är allt som kan försvinna. Slutligen tycker jag det finns en insikt i att det går upp och ned i livet. För min morfar och mormor blev ju sedermera lyckliga med det liv de började i en villa i Djursholm och slutade i ett litet hus utanför Kramfors. Det kunde inte ens en krasch ändra på.

Förmögenheten som försvann

Hur blir man rik egentligen? Om nu det är målet, för oss handlar det mer om ett liv med en hälsosam ekonomi som tillåter oss att göra det vi trivs med och mår bra av. Det är egentligen mer en livsstil än en viss summa pengar. Det sagt, visst är det trevligt att se kapitalet växa.

Jag blev nyligen intervjuad om våra investeringar i "Månadens Twitterprofil: Börsvärlden möter makroinvesteraren ”Gottodix” (Börsvärlden). En av frågorna var hur det började - hur kommer det sig att jag och min fru Affärsmodellen valt att leva på det sätt vi gör.

Kanske, börjar min del av berättelsen, år 1840. För då lades grunden till vad som för mig närmast är en saga om förmögenheter och förluster. Det som var en uppväxt med en känsla av att det går att lyckas men också att framgången är förgänglig och undflyende.

Min morfars farfar byggde upp en förmögenhet som bokhandlare i Åmål. Vid sin död var han betydande medborgare som förärats en egen minnesplatta i staden. Det hela började dock betydligt enklare som "Bogbinderisvend" i Oslo. Där gnetades ett startkapital ihop, som sedan förvaltades nogsamt med en manisk kontroll på intäkter och utgifter som är värdig Affärsmodellen. Exempelvis var det inte tal om att använda kassan för att åka från Oslo till Stockholm och senare från Åbo till St Petersburg. Nej, det är billigare att gå.

Så här beskriver bokhandlaren P.A. Petterson själv hur allt började i ett brev till sina söner. Stilen påminner onekligen om en och annan alldeles modern blogg, eller?

Mina första 50 daler
Det var på eftersommaren år 1840, alltså nu för mer än ett halvt århundrade sedan, jag arbetade då som “Bogbinderisvend” i Kristiania och hade efter några månaders vistelse i nämnda stad, genom träget arbete och mycken försakelse sammansparat av min arbetslön, 50 Riksdaler Riksgäld, som jag i brev sände till mina föräldrar för att av dem, för mig, insättas i Åmåls Sparbank och därmed öka mitt lilla kapital, såsom grundfond för blivande bosättning.

Denna för mig, då stora summa, var en epok i min tidräkning och utgjorde länge min tillfredsställelse och glädje. Sedan sände jag från Kristiania hela 100 Riksdaler och hade ändå efterpengar till mina små behov samt att sända mina föräldrar.

Under de 1½ år jag arbetade i Kristiania använde jag inte en Riksdal till överflöd. En sommardag bekostade jag mig ångbåtstur till Oskarshald för hela 12 skilling, men jag gick hem för att spara ytterligare 12 skilling.

Från Kristiania gick jag till fots till Stockholm, för jag då hade över 60 Riksdalder i kontanter med mig. Från Stockholm och fördäcksplats på ångaren Solid till Åbo och från Åbo till fots ända till St Petersburg. I St Petersburg sammansparade jag på fyra år 1500 Riksdaler av mina arbetsförtjänster. Gör ni sammaledes. 

P.A. Petterson, 1891

En av sönerna, Jacob, var min morfars far. När vi återfinner honom i nästa inlägg har han gift sig adligt och bor i en villa i Djursholm men andra tider står för dörren.

Samma sparsämja när jag förlorar pengar?

Vår portfölj har följt index i år, försöker jag. Det är minus knappt 7 procent eller runt. 100 tusen kronor. Någonstans här känner jag att det här försvarstalet är sådär.

Affärsmodellen förväntar sig alltid exakta utfall. Ungefär som om investeringar fungerade som att skicka ut en rymdsond till mars. Hennes motfråga blir - stör det här vår sparmål till sista december 2017.

Hm, jag har ingen aning om vad vi får för avkastning, om någon, fram till  dess. Huston we have a problem.

Egentligen vet Affärsmodellen mycket väl hur det funkar med en aktieportfölj. Det är bara det att hon gärna retas, för hennes bidrag till familjeekonomin är frammanat med tysk exakthet och preussisk disciplin.

Vi gör, tack vare Affärsmodellen, av med mindre än vi drar in. Ännu viktigare är att hon sett till att utgifterna inte fått öka med intäkterna. Inte förrän nu, ska tilläggas. För de senaste karriärlyftet kostade mer än de smakade. Någonstans vid två dryga heltider går visst smärtgränsen för en gnetande livsstil, åtminstone för oss.

Jag tror faktiskt att vi skulle tjäna pengar på att gå ned i tid. Eller kanske inte vara två som jobbar halvt om halvt alltid. Om inte annat skulle hemmet inte vara lika stökigt.

Under denna lilla tankepaus har Affärsmodellen malt på om att jag får väl ta och plocka ihop mig och sluta förlora pengarna hon sparat ihop.

Nåja, när desavoureringen är avslutad vet jag trots allt att Affärsmodellen och jag är helt överens om vår investeringsstrategi. Det känns bra och rätt jämställt att vi bestämt i detalj hur pengarna ska förvaltas (finns på gottodix.blogpsot.se). Mitt uppdrag är att göra mitt bästa inom de ramarna.

Fast ok, jag kan inte ta ifrån Affärsmodellen nöjet att vara styra familjen som en skurk i James Bond.

Failure is not an option.

Förslag familjens budgetramar 2016

Nu har Affärsmodellen och jag varit på konferens. Förra året valde vi ett rum på biblioteket i Farsta, eftersom det var gratis. I år blev det istället en dag på Centralbadet. Det säger väl en del om prioriteringarna.

Om det var miljön låter jag vara osagt men vi kom rätt långt i förhandlingarna. Helt klara är vi inte men vi är överens om flera poster och då ger sig många andra. Hit hör att låta semestern kosta 100 tusen kronor även nästa år samt att avsätta 50 tusen kronor till roliga projekt till huset. Kanske någon förbättring i trädgården eller varför inte nya golv på nedervåningen.

I och med att det här är att öka konsumtionen behöver vi fundera lite kring finansiering. Ska vi lösa det inom kostnaderna blir det till att snåla i vardagen. Något Affärsmodellen är fantastisk på när hon sätter den sidan till. Med ett tidskrävande chefsjobb är det inte säkert att det riktigt är värt det dock. Återstår att avstå andra sällanköp - check det är neddraget till noll samt tyvärr att snegla på det långsiktiga sparandet. Här har vi faktiskt till och från klarat dubbla den nu budgeterade nivån men livet får väl ha sina faser antar jag. Sett i ett längre perspektiv tycker jag fortfarande det är ett rätt ok sparande om än inte längre så imponerande.

Semester är vi rätt överens om

Tivoli i Köpenhamn - en av familjens åkturer

En del av vår familjeförhandling om årets budget kom ganska snabbt i mål. Förra året la vi 100 tusen på semestrar och det blir nog samma summa i år.

Vid första anblicken tyckte vi båda att det lät mycket men faktiskt visade det sig vara åtminstone inte alldeles galet. Sommaren går till besök hos våra respektive föräldrar samt till allehanda nöjesfält. Legoland, Tivoli, Gröna Lund med flera. Det är en grym burn rate men också i ordets rätta bemärkelse barnsligt roligt.

Sedan brukar det bli en utlandssemester, kanske några dagar i fjällen och någon weekend i en stad. Ja, ni fattar - vi prioriterar ledigt.

Inte precis #sparadkrona men det är åtminstone friheten att välja och göra saker vi verkligen tycker om så någon slösad krona tycker jag inte att det är :)

Vore kul att höra andras tankar om vad semester får kosta.

Billigt, billigt, billigt!

Vad är egentligen att spara? Min käpphäst är sparsamhet i vardagen. Vad är det då och vem gör det? Är sparsamhet bara för sådana där snusförnuftiga tråkmössor som ägnar varje ledig stund åt gigantiska långkok för en mindre armé och som inte drar sig för att helt oombedd dela ut goda råd om hur man bäst framlever sina dagar, fördelen med att grodda och hur oerhört enkelt det är att själv syra grönsaker? Jag är visserligen vegetarian, ganska beskäftig av naturen och begåvad med gravt småländskt påbrå men i övrigt tycker jag inte att beskrivningen stämmer särskilt väl in på mig. Här är det kanske på sin plats att tillägga att självutvärdering är vanskligt ☺.

Jag tror att framgångsrikt sparande, och nu pratar vi enbart om själva sparandet inte investeringar, är beroende av en enda sak och det är att man faktiskt gör det! Det kan låta enkelt men det kräver att man ser över sina inkomster och sina utgifter och det är inte alltid så roligt, man kan ju lätt skämmas lite inför sig själv när man summerar det senaste årets latteinköp, uteluncher eller andra saker som i stunden framstår som guldkant på tillvaron men som sett över längre tid kan uppgå till betydande summor. Man får alltså ta fram skämskudden, ta ett djup andetag och för ett ögonblick känna sig både pinsam och dum. Världen går trots det vidare, mänskligheten har genom historien uträttat betydligt pinsammare saker än att slösa bort pengar utan att jorden har slutat snurra så suckar it up and move forward!

En annan sak att ta sig an är sina fördomar om vilka det är som är sparsamma, alltså de där grå tråkmössorna som groddar. Det gäller att hitta sin grej. På bilden ovan ser vi en ganska typiskt vardagsmiddag hemma hos oss. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg är jag inte helt på topp så idag blev det köpeköttbullar men för mig ligger inte sparsamheten i att göra exakt allting själv från grunden, även om jag har det som ambition, utan att tänka efter. Jag visste att vi hade potatis, morötter, lingonsylt och ingredienser till en sjyst brunsås hemma men ingen ork att stå och rulla köttbullar. För att ordna middag krävdes alltså bara inköp av en enda sak. Det är inte den mest sparsamma lösningen i längden men det får vardagen att fungera och det måste inte alltid vara allt eller inget.

Alla våra coola läsare kanske fnyser lite åt att spara pengar och till och med tycker att sparsamhet är ganska töntigt men då kan jag upplysa er om att utan min sparsamhet hade vi inte haft något att investera vilket ni kan tänka på i november om några år när vi har slutat jobba och sitter på Rivieran.

/Affärsmodellen

Paus

Jag hade laddat till tänderna inför årets förhandling men istället för att jag och Gottodix sliter varandra i stycken ligger jag i soffan med århundradets järnbrist. (Plats för valfritt skämt om järnbrist med hj :)) Som jag var inne på i ett tidigare inlägg kostar karriärbyten på även om jag förstås inte tänkte mig att priset skulle vara min hälsa! Min omgivning har gjort många högljudda försök att se till att jag prioriterar sömn, hälsa och sänkt stressnivå men min livsinställning att när det blir tufft tar man sin lilla överkäke och sin lilla underkäke och biter helt enkelt ihop har nu istället bitit mig i svansen. Jag kan bara hoppas att medicinen hjälper snabbt och att jag undkommer lindrigt med en rejäl näsbränna. Att vara sjuk är nämligen väldigt dyrt....