torsdag 28 april 2016

Hur får en blogg läsare?


Stor bloggdag idag. Presenterar mig själv under mitt riktiga namn, Jacob, både på Nordnetbloggen och på Molekylär Ekonomi. Det blir en del ändringar här med, på vår familjeblogg. Till exempel är det tufft att ha riktiga siffror för ekonomin när anonymiteten försvinner.

Förändringarna fick mig att reflektera över en annan fråga. Har jag några tankar kring varför en blogg funkar? Nu är ju inte våra bloggar några mediefenomen precis men särskilt Molekylär Ekonomi drar en hel del läsare, åtminstone i sin genre: "Oändligt långa texter om saker du inte visste att du inte vill veta", som Affärsmodellen brukar sammanfatta det. Så hur gör man?

Några saker har jag ändå plockat upp på de arton månader den bloggen funnits. Det första är att det som är ärligt funkar. Vi äger ingen Ferrari men den var kul att köra. Hade jag framställt mig som något annat än det jag är - en makrointresserad aktietok hade det inte fungerat. Skälet att det ärliga fungerar är inte moraliskt, utan praktiskt. Det är lättare att vara tydlig då.

För det är min andra reflektion. När man kommunicerar via filter som bloggar, twitter med mera så minskar utrymmet att vara flera saker samtidigt. Jag är förstås inte alltid totalt besatt vid investeringar men Gottodix är det. Ska texterna bli läsvärda behövs en avsändare med rätt tydliga konturer. Vad hittar jag för texter på den här bloggen? Sedan kan man experimentera och testa lite olika upplägg men när det sitter, så får man köra på det. Till en början var ju vår familjeblogg en del av Molekylär Ekonomi men läsarna ville läsa om hard core investeringar på den bloggen. Överraskande ofta får de mest komplicerade inläggen flest läsare. Läsarna där var inte intresserade av vår familjeekonomi. I vart fall inte på den bloggen. Då är det bara att anpassa What ever works, som de säger i Hollywood.

Den tredje lärdomen tycker jag är att komma igång snabbt men pröva länge. Saker får ta sin tid men det är ingen idé att lära sig simma på land. Hellre börja med en halvdan sida än vänta på den stora inspirationen. Jag började med att lägga ut mina Sharevilleinlägg.

Nästa iakttagelse är att sätta läsarna först. Är det en dagbok behövs förstås inte det men om det är ett försök att kommunicera måste man försöka lyssna på vad läsarna vill prata om. Det blir dessutom roligare att skriva när omgivningen intresserar sig.

En mer praktisk iakttagelse är att försöka driva trafik genom att vara synlig. Jag var synlig via Shareville och byggde den vägen upp en bas av intresserade. Andra sätt är att kommentera mycket och länka till andras sidor. Andra enkla råd är nedtonad grafisk design och att tänka på att de flesta läser i mobilen.

Sedan har jag från början kört rätt hårt med att ha ett innehåll i många kanaler. Grunden kring det jag bloggar om är det jag läser. Det kommenterar jag på olika sätt på bloggen, via Nordnetbloggen, Twitter och Shareville exempelvis. Det blir en helhet där till slut kanalerna driver varandra. En av mina främsta trafikkällor är via Twitter. Slutligen är det mest självklara också det viktigaste - ha kul.

Är det något som skiner igenom direkt, så är det när blogg går på slentrian.



tisdag 12 april 2016

Dyrköpt kärlek

I det förra inlägget beskrev Gottodix hur underbart det är att vara gift med någon som är händig. När jag läste inlägget funderade jag på om det möjligen finns fler fruar i familjen än jag. Händig är nämligen inte så jag skulle beskriva mig, tvärt om. Som syns på bilden är det visserligen numera ljus i badrummet men till ett väldigt högt pris. Bakgrunden till katastrofen började en timme tidigare vid ett besök i en Ica-maxi. Förutsättningarna var glasklara, leksakerna skulle vara tillgängliga för allmän beskådan medan jag köpte glödlampor och hårskum, sen var det skoprovning som stod på menyn.

Det var inte vad som hände. Det började tjatas om att köpa lördagsöverraskningen nu och att stövlarna tar in vatten var sedan länge glömt. Jag framhärdade behovet av hela skor för två par döva öron. Till slut prövade den äldsta ytterst motvilligt skor men vägrade att meddela om de passade, den yngsta hade drabbats av akut tristess och förlamning. Vi kom hem med skor och stövlar som jag inte har en aning om om de passar och ett eländigt humör. Den äldsta pratade oavbrutet om fynden på leksaksavdelningen och om besparingarna kommer att räcka. Mina öron var vid det här laget söndertjatade men eftersom den äldsta behövde duscha gav jag mig i kast med lampbytet.

När vi renoverade vårt badrum ville jag verkligen ha en kristalllrona i taket. Istället fick jag en ickefungerande inbyggd ventilation och spotlights som inte går att byta. Till slut satt det nya lampor på plats och alla glas utom ett gick att sätta tillbaka trots att den yngsta gallskrek av upprördhet över tanken på att inte få nån lördagsöverraskning då legot från förra helgen ännu inte har byggts ihop och den äldre frågat en bapiljon gånger om 250 kr är mer än de 140 kr som just nu finns tillgängliga i likvida medel. Jag hade precis parkerat mig i soffan, sen kom braket. En av lamporna hade ramlat ner och glaset spritts ut över golvet. Det är en liten rund glasskiva i matt utförande icke enligt standard mått. Handfatet hade en spricka sedan tidigare men skiljelinjen på högersidan har nu avsevärt förvärrats och en ny glasskiva kommer att inhandlas 20hundraaldrig och eftersom den inte är i standardutförande att kosta en halv förmögenhet.

Jag tycker för det mesta att villalivet är helt ok men jag har tummen fast förankrad mitt i handen och jag avskyr det arbetsläger som vissa refererar till som trädgårdsarbete. Det jag inte gillar är att för att ha en dräglig tillvaro som inte framlevs i mörker behöver man en händig fastighetsförvaltare, en trädgårdsmästare och en städerska. Jag vet att det finns de som njuter av att köpa tjänster för att underlätta tillvaron, jag vill inte lägga mina pengar på det, jag vill ju bli rik! En tanke som dök upp när det var som mörkast i badrummet är att nu kan det o alla fall inte bli värre varefter jag spetsades av en sylvass plockepinnpinne när jag skulle samla ihop mig och läsa godnattsaga. Familjelivet kan vara både dyrt och smärtsamt :).

/Affärsmodellen

måndag 11 april 2016

Om konsten att inte skruva i en glödlampa

Foto: Pixabay
Det sägs att studenterna på Harvard och MIT är lika smarta. Harvardstudenterna är bra på det mesta medan det på MIT är lätt att hitta någon som inte kan knyta sina egna skosnören. Där går det dock även att hitta genier som uppfinner saker som kardborrbandet.

Jag tänker på det när våra barn för åtminstone andra veckan i rad tvingas använda mobiltelefoner för att lysa upp vårt kolsvarta badrum. Det har inget fönster och alla lamporna är den där fina inbyggda sorten. Nu har de, tolv till antalet, samtliga bränt ut sin sista ljusstråle. Jag tänker också på det när våra grannar håller sin trädgård i tävlingsskick medan vi får besök av barn som undrar om deras kanin kan få äta av våra maskrosor (sann historia).

För min del bekommer det mig inte att min personlighet har sina baksidor. Däremot kan man ju fundera vad en uppväxt i mörker gör för en människa. Då och då undrar någon försynt hur jag hinner med allt bloggande. Är jag verkligen en vettig pappa, en rimlig partner och en ok arbetsmyra? Det kan man också fundera på men jag lägger åtminstone en hel del tid på uppgifterna. Med kärlek, till de bägge förstnämnda.

Fast jag byter inte lampor. Varken bokstavligt eller bildligt. Däremot kan det när andan faller på bli en spontan resa till badet en alldeles vanlig torsdagseftermiddag. Min förhoppning är att det jämnar ut sig i föräldraskapet. Det är lite som med investeringar man måste inte vara bäst på allt men det hjälper ju om man är bra på något. Alternativet är att köra indexinvesteringar för hela slanten. Bra det med men inte för alla.

Undrar du hur de gick med lamporna? De byttes av Affärsmodellen, så förbanna inte mörkret - gift dig händigt.

fredag 8 april 2016

kliché


Vid 33 är man passé,
vid 35 så kan man hälsa hem.
Vid 40 jämnt är man ett skämt
och högre upp så åker man väl på en propp.
Man får väl vänta vid sitt vattenhål på döden
som en gammal elefant.
Eller måste man till Sundbyberg och dansa
tango med en tant?
Det är kanske bäst att man ger upp och lägger av
och inser djungelns hårda lag.
Hänger sig i slipsen eller
förorenar närmsta vattendrag.

Är det här min framtid, är det bara att ge upp och lägga ner nu? Vem vet hur många år man har kvar, det är kanske lika bra att sluta spara och leva loppan för pengarna? Jag har fått en del propåer om det och min Vasaloppssatsning och förstås funderat på hur jag vill framleva de kommande 60 åren av mitt liv.

Drömmen om Vasaloppet har funnits i minst tio år men barn, karriär och faktiskt rädsla har legat i vägen. Tanken på att vara ekonomiskt oberoende har vuxit fram de senaste fem åren och där har vi faktiskt kommit en bit på väg. Vad händer då om vi inte lyckas uppfylla vår dröm om mycket pengar och om jag inte kommer i mål i Mora? Tja, numera är jag så pass gammal att jag ser det som ett väldigt lyckat misslyckande om jag skulle lyckas åka halva Vasaloppet och vi bara har ganska mycket pengar :). Så vid närmare eftertanke tycker jag att Hasse och Tage skrev en helt underbar träffsäker sång men jag är inte bredd att sjunga med riktig ännu.

/Affärsmodellen

torsdag 7 april 2016

Bilden blev sann

Dessvärre blev bilden i det förra inlägget sann så jag har numera både en stukad fot och ett stukat självförtroende.

I går kväll hade jag lyckats vara ute i nästan två timmar och skulle bara åka den sista lilla biten för att få ihop mina två timmar när det hände. Jag åkte på en remsa nylagd asfalt och i skarven mot den gamla tog det tvärstopp och jag gjorde en praktvurpa och landade på fotknölen. Efter att ha undersökt skadornas omfattning återstod bara att bita ihop och rulla hem. Som ytterlgare belöning för min jätteträningsinsats visade vågen + 2 hekto imorse.

Det går bra nu......

/Affärsmodellen

söndag 3 april 2016

Oh my goooooood

källa  langd.se

Precis som gubbarna i Top gear emellanåt utbrister när de provkör racerbilar i 200 knyck skriker jag samma sak när jag i icke mätbar hastighet hasar fram på asfalten på väg ut i gräset. Jag trodde jag hade lite koll på längdskidåkning, det har jag inte alls. Stephanie på svt - sporten är ett alpint ess i jämförelse med mig, grace, stil och finess är inget som förknippas med min framfart. Första passet körde jag på Öland, fram och tillbaka 10 gånger på en helt platt asfaltsväg utför huset. Det gick erbarmligt dåligt! Nästa pass var runt fvå km på en timme här hemma. Jag höll på att ramla vartannat stavtag. Dagens pass var en uppryckning utan dess like, 4 km på en timme. I det tempot skulle jag klara Vasan på drygt två veckor, det börjar arta sig :). Jag tror eventuellt att jag behöver lite mer träning......

/Affärsmodellen