Lydde banken - förlorade allt

I förra inlägget berättade jag om hur min morfars farfar byggde upp "Förmögenheten som försvann". När vi återvänder till historien är året 1931. Kapitalet från den framgångsrika bokhandeln i Åmål gjorde de tre sönerna rika. En av dem, min morfars far Jacob, gifte in sig i en adlig släkt där alla män var höga militärer. Exempelvis spelade jag för många år sedan ett detaljerat 2:a-världskrigsspel på datorn  och insåg att generalen som ansvarade för östra Sverige var bror till min morfars mor Augusta. Jacob är dock en besvikelse som bara nått graden överstelöjtnant men han var ju åtminstone rik. Familjen har en villa i Djursholm med tjänstefolk, varav en för övrigt var min mormor.   

Den korrespondens som finns bevarad handlar till stor del om det oroliga 30-talet. Det mer materiella hotet mot familjen diskuteras dock bara sparsamt. Min morfar, som skämt ut sig genom att bli utkastad från Karlbergs Militärhögskola, hade dock hela hösten 1931 hört rykten om att allt inte stod rätt till med Kreugers investeringar. Jacob lät sig inte imponeras men skrev ändå till slut ett brev till familjens bankir. 

Följande var svaret på det brevet. 

Stockholm den 14 december 1931
Gamle vän, 

Jag har i dag mottagit ditt brev från den 12 december och skyndar att, så gott jag kan, besvara dina däri framställda frågor.

Vad då Tändsticksbolagets utdelning beträffar, så blir ju frågan därom aktuell först om några månader och det är omöjligt att nu förutse, hur läget kan vara då. Enligt vad jag erfarit, inflyta inkomsterna regelmässigt och i tillfredsställande utsträckning. Å andra sidan lär bolaget ha fått återbetala rätt stora, tidigare som långfristiga krediter, mest av franskt och amerikanskt ursprung. Härigenom torde visserligen skulderna ha minskats, men samtidigt torde en motsvarande åderlåtning av kassatillgångarna ha skett. Jag är böjd tro, att det kan tänkas en, utdelning för 1931 av 5, möjligen 7½ procent. Skulle emellertid läget visa sig vara sådant, att bolaget finner klokast helt inställa utdelningen, kan jag aldrig tro, att det kunde bli för mer än ett år, då bolagets ställning efter de nu eventuellt vidtagna åtgärderna bör vara betydligt konsoliderad och stark. 

Din andra fråga är på sätt och vis besvarad genom ovanstående rader. Jag kan ej tänka mig annat än att man kan räkna med en framtida ”normalkurs” på aktierna, liggande avsevärt över nuvarande kurs. Det ekonomiska livet i världen har i alla tider gått i vågor och kommer förvisso att i framtiden även göra så. Vi befinna oss för närvarande i en synnerligen djup och elakartad ”vågdal”, men en gång höjer sig dock vågen igen, därom råder inget tvivel.

Det torde slutligen av ovanstående framgå, att jag för min del ej finner anledning att i panikstämning ”rädda vad räddas kan”, genom försäljning nu. Min övertygelse är, att bolaget genomgår krisen och efter densamma kommer att stå väl rustat att fortsätta sin verksamhet. Ett eventuellt inställande för ett år av utdelningen skulle ju bli synnerligen obehaglig för aktieägarna, men skulle å andra sidan innebära en stark konsolidering av ställningen samt en betydande ökning av bolagets kraft.

Med förestående har jag sökt efter min förmåga besvara dina frågor. Du måste emellertid betrakta mina uttalanden allenast som ett framläggande av mina personliga åsikter, men under inga förhållanden som ett råd. Det nuvarande läget i världen är så komplicerat och innesluter så många absolut oberäkneliga möjligheter, att man mer än någonsin bör akta sig för att ge några råd.

Det beredde min hustru stor glädje att nyligen göra din dotters bekantskap. Hon fann henne vara en söt och behaglig ung flicka.

Med hjärtlig hälsning förbliver jag, din tillgivne vän

Det har i många brev och familjesägner framhållits att Jacob var minst lika snål som sin far bokhandlaren. Därför hade han placerat allt i Tändsticksbolaget, det gav ju den bästa utdelningen. Kort efter att Kreuger sköt sig den 12 mars 1932 var besparingarna värdelösa. När det gick upp för Jacob fick han en stroke efter att först, enligt sägnen, ha slängt porslinet i väggen. Augusta klarade sig hyggligt resten av sitt liv genom att stegvis sälja av familjens smycken och juveler, som hon hade anförtrotts. Något betydande arv till barnen var det inte tal om.

Det här är som sagt en berättelse jag är uppvuxen med. Brevet ovan är fyllt med formuleringar som skulle platsa i vilken analystext som helst just nu. Det har nog inte hänt och om det ändå har hänt är det nog bara tillfälligt. I längden kanske det till och med är en möjlighet att allt är nattsvart? Det kan det vara men det kan också vara mörkt inte för att gryningen snart är nära utan för att din investering är på väg ned i graven.

Det finns inget egenvärde i att binda sig vid masten bara för att rädda sin föreställning om verkligheten. Jag brukar tänka på det när jag till exempel läser inlägg om värdeinvesteringar, utdelningsaristokrater eller för den delen ser småspararrådet "sitt still i båten". Allt detta kan förstås vara klokt men en lärdom är att det heter förvaltning, just för att det är förvaltning. Idéerna kan vara bra men det måste ändå gnuggas mot verkligheten. Det är inte alla vågdalar som vänder, för att travestera bankirens ord ovan.

Den får en också att vara ödmjuk för att det aldrig säkert går att veta det ena eller det andra. Riskspridning får en annan innebörd när man inser att det faktiskt är allt som kan försvinna. Slutligen tycker jag det finns en insikt i att det går upp och ned i livet. För min morfar och mormor blev ju sedermera lyckliga med det liv de började i en villa i Djursholm och slutade i ett litet hus utanför Kramfors. Det kunde inte ens en krasch ändra på.

Förmögenheten som försvann

Hur blir man rik egentligen? Om nu det är målet, för oss handlar det mer om ett liv med en hälsosam ekonomi som tillåter oss att göra det vi trivs med och mår bra av. Det är egentligen mer en livsstil än en viss summa pengar. Det sagt, visst är det trevligt att se kapitalet växa.

Jag blev nyligen intervjuad om våra investeringar i "Månadens Twitterprofil: Börsvärlden möter makroinvesteraren ”Gottodix” (Börsvärlden). En av frågorna var hur det började - hur kommer det sig att jag och min fru Affärsmodellen valt att leva på det sätt vi gör.

Kanske, börjar min del av berättelsen, år 1840. För då lades grunden till vad som för mig närmast är en saga om förmögenheter och förluster. Det som var en uppväxt med en känsla av att det går att lyckas men också att framgången är förgänglig och undflyende.

Min morfars farfar byggde upp en förmögenhet som bokhandlare i Åmål. Vid sin död var han betydande medborgare som förärats en egen minnesplatta i staden. Det hela började dock betydligt enklare som "Bogbinderisvend" i Oslo. Där gnetades ett startkapital ihop, som sedan förvaltades nogsamt med en manisk kontroll på intäkter och utgifter som är värdig Affärsmodellen. Exempelvis var det inte tal om att använda kassan för att åka från Oslo till Stockholm och senare från Åbo till St Petersburg. Nej, det är billigare att gå.

Så här beskriver bokhandlaren P.A. Petterson själv hur allt började i ett brev till sina söner. Stilen påminner onekligen om en och annan alldeles modern blogg, eller?

Mina första 50 daler
Det var på eftersommaren år 1840, alltså nu för mer än ett halvt århundrade sedan, jag arbetade då som “Bogbinderisvend” i Kristiania och hade efter några månaders vistelse i nämnda stad, genom träget arbete och mycken försakelse sammansparat av min arbetslön, 50 Riksdaler Riksgäld, som jag i brev sände till mina föräldrar för att av dem, för mig, insättas i Åmåls Sparbank och därmed öka mitt lilla kapital, såsom grundfond för blivande bosättning.

Denna för mig, då stora summa, var en epok i min tidräkning och utgjorde länge min tillfredsställelse och glädje. Sedan sände jag från Kristiania hela 100 Riksdaler och hade ändå efterpengar till mina små behov samt att sända mina föräldrar.

Under de 1½ år jag arbetade i Kristiania använde jag inte en Riksdal till överflöd. En sommardag bekostade jag mig ångbåtstur till Oskarshald för hela 12 skilling, men jag gick hem för att spara ytterligare 12 skilling.

Från Kristiania gick jag till fots till Stockholm, för jag då hade över 60 Riksdalder i kontanter med mig. Från Stockholm och fördäcksplats på ångaren Solid till Åbo och från Åbo till fots ända till St Petersburg. I St Petersburg sammansparade jag på fyra år 1500 Riksdaler av mina arbetsförtjänster. Gör ni sammaledes. 

P.A. Petterson, 1891

En av sönerna, Jacob, var min morfars far. När vi återfinner honom i nästa inlägg har han gift sig adligt och bor i en villa i Djursholm men andra tider står för dörren.

Samma sparsämja när jag förlorar pengar?

Vår portfölj har följt index i år, försöker jag. Det är minus knappt 7 procent eller runt. 100 tusen kronor. Någonstans här känner jag att det här försvarstalet är sådär.

Affärsmodellen förväntar sig alltid exakta utfall. Ungefär som om investeringar fungerade som att skicka ut en rymdsond till mars. Hennes motfråga blir - stör det här vår sparmål till sista december 2017.

Hm, jag har ingen aning om vad vi får för avkastning, om någon, fram till  dess. Huston we have a problem.

Egentligen vet Affärsmodellen mycket väl hur det funkar med en aktieportfölj. Det är bara det att hon gärna retas, för hennes bidrag till familjeekonomin är frammanat med tysk exakthet och preussisk disciplin.

Vi gör, tack vare Affärsmodellen, av med mindre än vi drar in. Ännu viktigare är att hon sett till att utgifterna inte fått öka med intäkterna. Inte förrän nu, ska tilläggas. För de senaste karriärlyftet kostade mer än de smakade. Någonstans vid två dryga heltider går visst smärtgränsen för en gnetande livsstil, åtminstone för oss.

Jag tror faktiskt att vi skulle tjäna pengar på att gå ned i tid. Eller kanske inte vara två som jobbar halvt om halvt alltid. Om inte annat skulle hemmet inte vara lika stökigt.

Under denna lilla tankepaus har Affärsmodellen malt på om att jag får väl ta och plocka ihop mig och sluta förlora pengarna hon sparat ihop.

Nåja, när desavoureringen är avslutad vet jag trots allt att Affärsmodellen och jag är helt överens om vår investeringsstrategi. Det känns bra och rätt jämställt att vi bestämt i detalj hur pengarna ska förvaltas (finns på gottodix.blogpsot.se). Mitt uppdrag är att göra mitt bästa inom de ramarna.

Fast ok, jag kan inte ta ifrån Affärsmodellen nöjet att vara styra familjen som en skurk i James Bond.

Failure is not an option.

Förslag familjens budgetramar 2016

Nu har Affärsmodellen och jag varit på konferens. Förra året valde vi ett rum på biblioteket i Farsta, eftersom det var gratis. I år blev det istället en dag på Centralbadet. Det säger väl en del om prioriteringarna.

Om det var miljön låter jag vara osagt men vi kom rätt långt i förhandlingarna. Helt klara är vi inte men vi är överens om flera poster och då ger sig många andra. Hit hör att låta semestern kosta 100 tusen kronor även nästa år samt att avsätta 50 tusen kronor till roliga projekt till huset. Kanske någon förbättring i trädgården eller varför inte nya golv på nedervåningen.

I och med att det här är att öka konsumtionen behöver vi fundera lite kring finansiering. Ska vi lösa det inom kostnaderna blir det till att snåla i vardagen. Något Affärsmodellen är fantastisk på när hon sätter den sidan till. Med ett tidskrävande chefsjobb är det inte säkert att det riktigt är värt det dock. Återstår att avstå andra sällanköp - check det är neddraget till noll samt tyvärr att snegla på det långsiktiga sparandet. Här har vi faktiskt till och från klarat dubbla den nu budgeterade nivån men livet får väl ha sina faser antar jag. Sett i ett längre perspektiv tycker jag fortfarande det är ett rätt ok sparande om än inte längre så imponerande.

Semester är vi rätt överens om

Tivoli i Köpenhamn - en av familjens åkturer

En del av vår familjeförhandling om årets budget kom ganska snabbt i mål. Förra året la vi 100 tusen på semestrar och det blir nog samma summa i år.

Vid första anblicken tyckte vi båda att det lät mycket men faktiskt visade det sig vara åtminstone inte alldeles galet. Sommaren går till besök hos våra respektive föräldrar samt till allehanda nöjesfält. Legoland, Tivoli, Gröna Lund med flera. Det är en grym burn rate men också i ordets rätta bemärkelse barnsligt roligt.

Sedan brukar det bli en utlandssemester, kanske några dagar i fjällen och någon weekend i en stad. Ja, ni fattar - vi prioriterar ledigt.

Inte precis #sparadkrona men det är åtminstone friheten att välja och göra saker vi verkligen tycker om så någon slösad krona tycker jag inte att det är :)

Vore kul att höra andras tankar om vad semester får kosta.

Billigt, billigt, billigt!

Vad är egentligen att spara? Min käpphäst är sparsamhet i vardagen. Vad är det då och vem gör det? Är sparsamhet bara för sådana där snusförnuftiga tråkmössor som ägnar varje ledig stund åt gigantiska långkok för en mindre armé och som inte drar sig för att helt oombedd dela ut goda råd om hur man bäst framlever sina dagar, fördelen med att grodda och hur oerhört enkelt det är att själv syra grönsaker? Jag är visserligen vegetarian, ganska beskäftig av naturen och begåvad med gravt småländskt påbrå men i övrigt tycker jag inte att beskrivningen stämmer särskilt väl in på mig. Här är det kanske på sin plats att tillägga att självutvärdering är vanskligt ☺.

Jag tror att framgångsrikt sparande, och nu pratar vi enbart om själva sparandet inte investeringar, är beroende av en enda sak och det är att man faktiskt gör det! Det kan låta enkelt men det kräver att man ser över sina inkomster och sina utgifter och det är inte alltid så roligt, man kan ju lätt skämmas lite inför sig själv när man summerar det senaste årets latteinköp, uteluncher eller andra saker som i stunden framstår som guldkant på tillvaron men som sett över längre tid kan uppgå till betydande summor. Man får alltså ta fram skämskudden, ta ett djup andetag och för ett ögonblick känna sig både pinsam och dum. Världen går trots det vidare, mänskligheten har genom historien uträttat betydligt pinsammare saker än att slösa bort pengar utan att jorden har slutat snurra så suckar it up and move forward!

En annan sak att ta sig an är sina fördomar om vilka det är som är sparsamma, alltså de där grå tråkmössorna som groddar. Det gäller att hitta sin grej. På bilden ovan ser vi en ganska typiskt vardagsmiddag hemma hos oss. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg är jag inte helt på topp så idag blev det köpeköttbullar men för mig ligger inte sparsamheten i att göra exakt allting själv från grunden, även om jag har det som ambition, utan att tänka efter. Jag visste att vi hade potatis, morötter, lingonsylt och ingredienser till en sjyst brunsås hemma men ingen ork att stå och rulla köttbullar. För att ordna middag krävdes alltså bara inköp av en enda sak. Det är inte den mest sparsamma lösningen i längden men det får vardagen att fungera och det måste inte alltid vara allt eller inget.

Alla våra coola läsare kanske fnyser lite åt att spara pengar och till och med tycker att sparsamhet är ganska töntigt men då kan jag upplysa er om att utan min sparsamhet hade vi inte haft något att investera vilket ni kan tänka på i november om några år när vi har slutat jobba och sitter på Rivieran.

/Affärsmodellen

Paus

Jag hade laddat till tänderna inför årets förhandling men istället för att jag och Gottodix sliter varandra i stycken ligger jag i soffan med århundradets järnbrist. (Plats för valfritt skämt om järnbrist med hj :)) Som jag var inne på i ett tidigare inlägg kostar karriärbyten på även om jag förstås inte tänkte mig att priset skulle vara min hälsa! Min omgivning har gjort många högljudda försök att se till att jag prioriterar sömn, hälsa och sänkt stressnivå men min livsinställning att när det blir tufft tar man sin lilla överkäke och sin lilla underkäke och biter helt enkelt ihop har nu istället bitit mig i svansen. Jag kan bara hoppas att medicinen hjälper snabbt och att jag undkommer lindrigt med en rejäl näsbränna. Att vara sjuk är nämligen väldigt dyrt....