lördag 30 september 2017

Den hårda vägen att lyckas med aktier


När jag som sjuåring började spela schack bad jag efter ett tag läraren att få gå även på lektionen efter min. Rätt snart var det spel tre dagar i veckan. Med tävlingar drog det i väg till fyra eller fem. Därtill var jag själv så småningom tränare för yngre barn. Plus förstås att schack är ett spel som kan uppta ens tankar och vardag även när man är ensam. Första gången jag vann en stor schacktävling sprang jag bokstavligen runt i en segerdans, som fotbollsspelare på teve gör vilket nog var min förebild.

Den här bilden är från 1986. Jag har just vunnit årets GP-final och kan med det gå på sommarlov med känslan av att vara bäst i Stockholm. Tretton år gammal spelar tonåren in men jag vet att jag var oerhört nöjd med mig själv. Det är ändå rätt långt ifrån den där segerdansen. Alla på bilden var för övrigt små elitspelare. Det här var ju finalen. Det spritter inte precis av glädje. Möjligen för att bilden är tagen i direkt anslutning till den intensiva tävlingen.

Jag blev aldrig mer än en halvbra schackspelare. Som en anonym klippa i en allsvensk fotbollsklubb brukar jag beskriva min slutdestination. Många fina utmärkelser låg ännu framför mig, inte minst eftersom jag tillhörde Sveriges bästa klubb och med det spelade lagmatcher på toppnivå. För den som kan schack kanske det ringar in min nivå att jag som bäst tog en IM-inteckning.

Det här är långt ifrån det enda monomaniska intresse jag haft. Jag läste under gymnasiet kopiöst mycket böcker och satsade på att bli journalist. Filmintresset peakade kanske när jag tillsammans, faktiskt med en av personerna på bilden ovan, såg femtio filmer på en vecka under Stockholms Filmfestival. Då såg vi under några år alla filmer vi kunde se från högt till lågt. Löpning höll jag på med så mycket att en termin på Handels sköt jag upp andra omgången hösttentor för att de kom i vägen för träningen.


En plan tar form

Sedan har jag som bekant ett intresse för ekonomi som går utöver att bara ha det som yrke. Det skruvade jag upp ordentligt för fem år sedan genom att flytta över vårt sparande från passivt till en egen aktivt förvaltad portfölj. Det som gjorde den satsningen speciell var att jag, nu i vuxen ålder, lärt mig en del om hur det går till att bli bättre på något. Därför hade jag en plan för hur jag snabbt skulle få till den där allomslukande vardagen som jag vet fungerar. Läsning förstås, snabbt komma igång med förvaltningen av portföljen, skriva mycket, lära känna så många jag kunde och särskilt prata med alla som kunde saker jag inte behärskade.



Det har fungerat bra men ärligt talat kommer jag aldrig ens nå upp till den nivå jag hade i schack. Fast investeringar är bra på det sättet att du behöver inte vara bäst, du behöver bara göra hyggligt rätt på rätt ställe och vid rätt tidpunkt. Konsten att dyka upp och inte göra fel.

Säkert har det varit oerhört mycket tur, slump och enskilda fullträffar bakom våra investeringsframgångar de senaste fem åren. Det är åtminstone min övertygelse men jag upplever ändå att jag gjort något rätt. Det vill säga att det inte enbart faller tillbaka på det forskningen visar är förklaringen till goda resultat på börsen. Fast jag är långt ifrån säker. Framåt finns det definitivt inga segrar som är vunna i förväg utan bara att kämpa på en dag och en placering i taget. Min plan b är alltid att vi genom att vi har en portfölj med bra riskspridning, så begränsar det ändå nedsidan. Dessutom tvivlar jag i princip ständigt på i stort sett alla våra investeringar. Har jag verkligen tänkt rätt? Vad har jag missat? Varför gjorde den så men den där annorlunda?

Den där osäkerheten är för övrigt en av de allra viktigaste hjälpmedlen för mig som investerare. Hur kan jag veta om jag har rätt? Finns det mer jag kan ta reda på? Vad är det som talar emot? Det här är närmast identiskt med livet vid schackbrädet. Aldrig förenkla eller smita förbi beslut som kräver eftertanke. Snabba beslut om det krävs, javisst, men i så fall medveten om den risk det medför.


Två tankar

Det här leder mig fram till två reflektioner. Den ena är att det är slitsamt att göra något bra. Åtminstone för min del. Det kostar på inte minst i form av tid. Jag tänkte på det när Värdepappret, där jag skriver en krönika, meddelade att deras sista nummer ges ut i december. Deras beskrivning av en rolig men närmast omöjlig ekvation känner jag igen mig i, vilket jag skrev om här.

Kanske är det vad som syns på schackbilden ovan? Ett slags utmattning. De flesta på bilden har mötts i många tävlingar både det året och bakåt i tiden. Kunskap och förmåga har vuxit men motivationen har tänjts ut och mattats både vid brädet och utanför det när andra saker i tillvaron pockar på. Inte alls omöjligt. När jag efter ett långt uppehåll i vuxen ålder tog upp schacket igen, så var det med en glädje som mer påminde om den där åttaåringen som sprang segervarv utanför tävlingslokalen. På det sättet var det en tankeställare när redaktionen på Värdepappret som är precis lika nördiga som jag tycker att livet har mer att ge än att lägga sena kvällar och nätter på en oberoende aktieanalystidning.

Om det är en något melankolisk men också lite hoppfull tankebana, så är min andra reflektion mer dyster. Mycket lite av det jag tycker är viktigt för att lyckas med ett personligt projekt, vilket som helst, ser jag i den breda kommunikation om investeringar som ständigt sköljer över en.

Det är alltid en vinnarformel, en pengamaskin, en robot, en dyr fondförvaltare, en supersmart investeringsstrategi eller något annat som kommuniceras. Dessutom i medial mening med stor framgång. Till det hör också känslan av att något alltid är till salu. Ibland när jag träffat proffsen som faktiskt på olika sätt lever på att kommunicera kring sparande och investeringar, så har det slagit mig att "Men gud, de är ju inte ens intresserade".

De är inte personer som lyssnar på kvartalspresentationer eller läser FED-protokoll. Den enda agendan är att nå ut till en grupp som är intresserad. Är det till oerhört intresserade blir det med komplexa produkter, som om mottagarens intresse inte matchas av kunskap leder rakt ned i fördärvet. Är det till mer ytligt intresserade så blir det med löften om att mot en viss avgift få säkra pengar utan att behöva lyfta ett finger (förstås avslutat med en finstilt text att investeringar kan både gå upp och ned i värde).

Det här var faktiskt lite en chock för mig. För så ser det inte ut överallt. Det går att säga mycket om ledningen på VW som lät installera fuskprogram i dieselbilarna. Däremot kan du vara rätt säker på att de var intresserade av bilar. En av de som nu åtalas hade som en av sina tidigare arbetsuppgifter att utveckla Porsches vinnande motor till klassiska Le Mans 24-timmarslopp.

Det är bland annat därför jag trivts tillsammans med Nordnet som partner. Avanza verkar ha samma kultur. Det är förstås business i första rummet men aldrig utan att det finns en glöd kring sparandet och kunderna. Jag upplever dem också som sjyssta. De vill tjäna pengar och växa men de vill inte lämna efter sig horder av missnöjda kunder. Precis av det skälet gillar jag också Aktiespararna, särskilt alla härliga lokalföreningar. Det kan i positiv mening ibland vara en hel del fokus på pengar och inte minst tillväxt där med men det är ett intresse för ekonomi och sparande som är på riktigt för mig.

Däremot förstår jag mig inte på alla de, varav många framgångsrika, som kastar sig in börssnacket utan att ens försöka fördjupa sig. Det är alltid en balansgång mellan att vara konkret och att i onödan hänga ut någon. Jag håller mig mer allmän. De som är eller blir kända tack vare andra egenskaper än sitt brinnande intresse för just ekonomi och investeringar. De som sedan nöjer sig med allmänt hållna texter, filmer och föreläsningar om de där strategierna som inte kräver något av dig som investerar.

Ännu mindre förstår jag mig på varför inte självbevarelsedriften slår in hos den som tar emot informationen. Om en person som inte visar upp någon bakgrund i ämnet och sedan inte plöjer timme efter timme med detaljer för att bygga upp sin kunskap ger dig som kanske inte heller är expert ett råd. Varför lyssnar du? Jag får en hel del brev från sparare där det gått fel. Det har ofta börjat med att de tagit råd från eller inspirerats av den här gruppen lycksökare.

Det där är närmast obegripligt för mig som har en annan bakgrund. Alla schackspelare blev själaglada varje gång någon med bara lite kändisskap visade intresse för spelet. Det hölls till exempel kändisgrupper under tusenmannaschacket för att uppmärksamma dem. Hur glada vi än var att ha Erik Penser vid brädet, var det ändå ingen i rummet som på allvar hade bett om hans råd kring det bästa schackdraget. Så ser det tyvärr inte ut i investerarvärlden.

För att lyckas med investeringar är det nog som med schacket. Många, många timmars nötande som gör skillnaden. För att ge råd om investeringar verkar det vara helt andra egenskaper som kommer i förgrunden. Det är trist och i längden urholkar det också själen för den som försöker vara seriös. Jag vet inte om den tanken slog redaktionen på Värdepappret men den slog mig. Det är klart den tidningen bara nådde en halvstor grupp av redan frälsta. Den var ju bra, ambitiös och på riktigt.

Det finns dock en tröst i de där sista meningarna. Precis som inom till exempel musik är det för den som står på scen eller i det här fallet skriver inte så dumt att möta de där pålästa och frälsta. För de är nämligen en mycket trevlig grupp att umgås med. En mysig bubbla att sväva runt i helt enkelt. En som brist på tid och andra jordnära faktorer till slut sticker hål på men också en som var en upplevelse så länge den varade. Exakt som med ögonblicket schackbilden ovan fångade.

/Jacob Henriksson, Gottodix


1 kommentar:

  1. Hej
    Ursäkta mig, men bara för att berätta att vi är ett företag på plats och vi erbjuder pengar kredit till alla seriösa och ärliga människor för att öka sin verksamhet eller göra ett köp. Räntan är 3% per år.
    För mer information, vänligen kontakta oss via e-post eller WhatsApp.

    Epost: simondurochefort@gmail.com
    WhatsApp: + 33756949346

    SvaraRadera