Jag är med i avsnitt 97 av Sparpodden. Mäktigt! som de säger i Lego Movie. Ja, det är referensramen för en småbarnspappa.
Jag fick faktiskt en fråga om det där med småbarnsår och bloggande. Hur hinner jag?
Svaret är att när jag inte jobbar har jag lilltjejen och den lite mindre lilla killen inom fem meter ungefär hela tiden. Eller förresten jag har dem runt mig en hel del när jag jobbar också. För numera finns ingen gräns varken i tid eller rum mellan arbete och fritid.
När jag var föräldraledig med lilltjejen fick jag ändå jobba 20 procent för att det skulle funka på jobbet. En bra deal för mig med för den förflyttade förväntan om var jag är på dagarna.
När jag kom tillbaka på heltid behöll jag helt enkelt vanan att mig når man alltid men ibland via datorn. Därför kan jag trots rätt många arbetstimmar hämta eller lämna eller ibland både och på dagis och i skolan.
Den där totala avsaknaden av gräns mellan jobb och fritid har gjort att alla vant sig vid att jag är lite lagom uppkopplad jämt. Jag har haft möten med högsta ledningen och samtidigt stått och bytt blöjor eller stekt köttbullar.
Fast det går åt andra hållet också. Häromdagen blinkade klockan till om ett halvviktigt jobbmail när jag var på bio med barnen. Några tvångstankar senare så smusslade jag fram telefonen och svarade.
Bloggandet är helt enkelt det perfekta intresset för den livsstilen. Alternativt spiken i kistan för en balanserad tillvaro. För med barn eller jobb ständigt runt mig är de luckor som finns diverse mikropauser.
Väntar på någon till ett möte? En chans att kolla twitter. Danslektion? En timmes läsning av Financial Times. Promenaden från skolan till tunnelbanan? En stunds lyssnande på Economist. Trångt på tunnelbanan? Läge att skriva något på Shareville.
Knäppt nog tycker jag det där är ett ganska skönt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar