Hur kommer en 40 - åring med ett stillasittande kontorsjobb på den briljanta idén att köra en klassiker?! Är det fråga om en vanlig hederlig medelålderskris och i så fall vore det inte enklare att köpa en Porsche och skaffa en pt? Om det inte är så är det en djupare psykologisk störning typ avancerat självbedrägeri med inslag av grav självöverskattning, boderline hybris? Lite från kolumner A och lite från kolumn B. 2004 inledde jag och Gottodix en våldsam tränngssatsning som skulle leda fram till marathon. För att göra en lång historia kort avslutades istället ett träningsläger i Portugal med ett löparknä som har varit min följeslagare sedan dess. Idén med klassikersatsningen är det går ganska bra att träna andra saker än löpning och både cykling och skidor kan man köra låååångt. Jag gillar nämligen långdistans, ju längre, segare och mer malande desto bättre. Min klassikersatsning är alltså en kompensation för ett utblivet marathon och ett försök att kunna träna trots en envis skada.
Tack vare en kollega på jobbet började jag med den riktiga 5:2 - dieten i torsdags och rullskidor är beställda. En ny cykel står på tur men kinaoron gör att pengarna känner sig lite krassliga så det får vänta lite. Simning är inte min starka gren, lärde mig simma i Kalmarsund med en fot i botten och grundstötning vartannat simtag så jag skulle verkligen behöva stärka upp på den fronten. Planen är att om möjligt cykla eller rullskidor till jobbet och köra i gymmet på jobbet. Jag är den första att medge att träningsupplägget är lite vagt i kanterna men junioren har precis börjat skolan medan minioren går kvar på dagis så vi har ett fullskaligt logistikkarusell att förhålla oss till. Innan det har trasslat ut sig är det bara att försöka att få till träning så gott det går och tillönska pengarna ett snart tillfrisknand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar