50 tusen till SOS Barnbyar!

Vilken härlig milstolpe jag nådde den här veckan! 50 tusen kronor insamlade till SOS Barnbyar. Det ger världens kick att fortsätta hålla på med bloggandet och vloggandet.

Stort tack till alla som bidragit!!!! 🤗

Tack alla ni som nu bidragit! Nu är vi över 50 tusen kronor insamlat. Om du gillar det jag skriver och filmar och vill uppmuntra mig att fortsätta, så stöd min insamling till SOS Barnbyar – den gör skillnad!

Poängen med konkurrens

Igår missade jag när telefonen ringde. På sms undrade DHL hur jag ville göra med mitt paket från Amazon. En beställning från USA jag gjort två dagar tidigare. Jag ringde tillbaka och förde sedan en konversation med deras bud som undrade om jag var hemma. Nej, det var jag ju inte, eftersom jag var på jobbet. Nästa fråga var om han skulle komma tillbaka senare med paketet eller lämna det hos vår närmaste utlämningsställe. Jag valde det senare, eftersom det ligger precis vid tunnelbanan på vägen hem.

För ett tag sedan skrev jag om en motsvarande upplevelse hos Post Nord. De kom också oanmälda med ett paket men från Clas Ohlson. När jag inte var hemma fick jag ett brev med frågan vilken halvdag den närmaste tiden jag kunde vara hemma för att ta emot paketet. Jag jobbade ju så det var inte möjligt. Istället fick jag åka till deras poststation i Segeltorp. Där fick man trängas i ett minimalt förmak till själva lagret tillsammans med andra kunder som misskött sig. När det väl blev ens tur ställde postombudet helt sonika ut det otympliga paketet utanför lagrets dörr och stängde sedan igen. Lite Sovjetkänsla onekligen.

Lägg till det att jag bor i ett av de områden där Post Nord avslöjats med att inte dela ut post alla dagar. De har helt sonika struntat i det när personalen varit sjuk. Något som framkom i lokaltidningen och så småningom erkändes av bolaget. En del försändelser har också försvunnit men det är däremot inget bolaget tillstår.

Det går att resonera en del kring när konkurrens fungerar och när den inte gör det. Ett är dock påtagligt. När en verksamhet lekt bolag men agerat som ett monopol, då glider kvaliteten långt längre ned än vad man trodde var möjligt. Till slut kommer dock konkurrensen. För min del undrar jag genuint vad man ska med posten i sin gamla form till.

Jacob Henriksson, Gottodix  

Trollformler på börsen

Det är över tio tusen som sett Sparskolan. Förutom stolthet att ha gjort något uppskattat har de gett några insikter om hur vi småsparare resonerar.

En vanlig återkoppling jag fått är att filmerna var överraskande bra trots att de var så basic. Det ofta från sparare som enligt egen utsago aldrig hållit på med ekonomi och än mindre med aktier.

Twisten är att filmerna skuggar det som lärs ut på ekonomiutbildningar om finansiell ekonomi och investeringar. Alla avsnitt har jag faktagranskat mot litteratur från utbildningar eller mot kända böcker om investeringar.

Ett exempel är min personliga favorit A random walk down Wall Street. Det är en av de böcker som nämns oftast när proffs ska peka ut sina favoriter. Sedan vi spelade in serien har jag också roat mig med att jämföra med vad som lärs ut i andra skolor för småsparare, som utmärkta Mad Money som jag brukar tipsa om. Svaret är precis det som jag tar upp i filmerna.

Faktum är att många av inslagen i Sparskolan snarast är överkurs, som genomgången av hur centralbanker resonerar eller hur du använder Dupontmodellen. Så tittarkommentaren verkar åtminstone i en del fall ha en annan grund.

Jag har funderat på om många egentligen lockas av det komplicerade och dunkla. Det som ger den där magiska känslan av en trollformel. Om någon säger till dig att hitta ett bolag med en idé och affärsmodell som fungerar vars aktie inte är för dyr, så är teorin inte så komplicerad men väl tillämpningen.

För det är svårt att hitta sådana investeringar. Det i kontrast till alla vinnarrecept vi ständigt översköljs av. Köp utdelningsaristokrater. Satsa på momentumaktier. Du kan aldrig gå fel i en bulltrend om du köper bolag som ligger över sin 200-dagarstrens. Slå till på bolaget som snart har en medicin mot en livsfarlig sjukdom i fas2-test. Haka på trenden i kryptovalutor innan det är för sent.

Det enklaste sättet att genomskåda allt det där är att gå tillbaka till den banala frågan vad vet jag om den här investeringen? Hur många kan på allvar säga sig veta något om bitcoin? Svaret du får om du frågor någon av alla de självutnämnda magiker som vill lära dig trolla är nästan alltid lika självsäkert som undvikande.

"Det där behöver du inte svar på. Min formel gäller tills motsatsen är bevisad." Det vill säga fråga inte så mycket gör bara som jag säger.

I min brevskörd har jag många som verkligen investerat hela vägen fram till de fått ett mycket kännbart bevis på att de inte blev vinnare med den givna formeln. Om de frågat trollkarlen vad som hände har svaret nästan alltid varit att de var de själva som gjorde fel.

Det för mig till en regel i våra investeringar. Det är värt bra mycket mer att veta när du har fel än att veta om du har rätt. Det kritiska tänkandet är målet med all utbildning. Fick jag en önskan uppfylld 2018 vore det att fler av oss småsparare tog till oss att om något verkar för bra för att vara sant så är det antagligen det.

Jacob Henriksson

3 funderingar i november

Aruba på dig med!

Ungefär som ett besök i The Truman Show, så kändes vår semester på Aruba. Vädret är 30 grader, alla tider på dygnet och alla dagar om året. Allt är anpassat för att vara den lyx din plånbok tillåter men allt är lyx. Ön är bara tre mil lång och rätt smal. Allt vatten avsaltas ur havet till toppenkvalitet. I princip all mat flygs in. Vi turister är inkomstkällan och som det verkade flögs större delen av personalen på hotellen in från Sydamerika.

Ironiskt nog hamnade vi här för att min fru, Affärsmodellen, ställer höga etiska krav på de mesta i vårt liv. Inklusive val av semesterort. Tja, på Aruba bodde ingen alls fram till 1499. De indianer som då kom dit var borta 1864 enligt folkbokföringen. De ersattes då av holländare som nu tillsammans med amerikaner utgör en stor del av öns 100 tusen fastboende.

Demokratiskt och välmående helt enkelt. En turistö med de här förutsättningarna har förstås ingen brottslighet heller. Till och med fångarna till öns enda fängelse flygs in från kringliggande delar av Latinamerika. Så med långa vita stränder och turkost hav är det förstås ett paradis för en barnfamilj som vår men om det är ett särskilt etiskt resmål, det är jag mer tveksam till.

På plats fick jag också chansen att lära mig om en annan spännande konflikt. Aruba ligger alldeles utanför Venezuela. I vattnen mellan dem har ryska oljeriggar placerats för att plocka upp mer olja. På vilken sida de faktiskt borrar? Vem vet. Vad händer när någon av riggarna förr eller senare spiller olja in över de vita stränderna? Det finns inte någon plan B för ett land som Aruba. Den dagen den där olyckan slår till, den dagen är det slut på det roliga. På något galet sätt är det ironiskt att en ö som själv är ett spel med miljön en dag kommer att förstöras av en miljöolycka.

Nej, jag är inte proffs och inte Leif GW heller

Det blev hur som helst mer gammaldags läsande när vi var på bortaplan. En del av det där hamnade i krönikan jag skrev till Börsveckan. Den blev rätt bra tyckte jag själv. Mycket tack vare att deras redaktör Gabriel Isskander bidrog genom att korta och koncentrera texten. När jag läste slutversionen funderade jag lite kring det där.

Vad är egentligen bra och dåliga texter numera. Helt klart var den slutliga varianten roligare att läsa än den ursprungliga. Fast den var också enklare med färre resonemang och citerade källor. Förr i tiden skulle jag rakt av ha sagt att en kort förklarande text var att föredra framför en rörig och detaljerad. Numera vet jag inte riktigt. För i den slutliga texten kliver jag eller snarare min skrivarpersonlighet Gottodix fram mycket mer och fakta hamnar i bakgrunden.

Tack alla ni som nu bidragit med en bra bit över 30 tusen kronor! Om du gillar det jag skriver och filmar och vill uppmuntra mig att fortsätta, så stöd min insamling till SOS Barnbyar - den gör skillnad!

Det är lite olyckligt att göra avsändaren till garanten för texten. Svenska medier är fyllda till bredden med det här upplägget. Krönikörer, analytiker, experter och inte minst diverse kändisar. Den senaste stjärnan bland analytiker på Dagens Industri är som bekant Leif GW Persson, vars spelande på biotechemissioner toppat på tidningen ofta den senaste tiden. Det finns också massor med andra exempel på tips och råd från människor som varken har sin bakgrund i investeringar eller som bemödat sig särskilt mycket för att läsa på innan de skriver om hur du ska bygga din pengamaskin eller hur du lyckas som trader eller utdelningsinvesterare.

Men du då, måste förstås läsaren reagera. Ja, jag är också i högsta grad amatör. Även om jag har min utbildningsbakgrund från Handels och University of Michigan, så en del formell kunskap kan jag ju backa upp mina texter med. Jag har dock arbetat med annat inom ekonomi än finansiella investeringar, så det måste de som läser det jag skriver alltid ha med sig. Jag kan skriva om det jag själv tar till mig och funderar kring men jag kan ju aldrig vara en expert på annat än sådant som schack eller offentlig styrning - områden där jag mer på riktigt kan hävda att jag är proffs.

Jag gör mitt bästa för att den där skillnaden mellan proffs på riktigt och intresserad amatör ska framgå men det är svårt. Visst inser jag att trots mina försök blir bilden som summan av alla sammanhang jag är med i till slut ändå att jag är något slags proffs på investeringar. Det är synd. För jag tror det går att få ut mer av samtalet om alla får vara det de är. Jag är en påläst bloggare. Mina argument är ofta bara så starka som mina källor är. Jag kan reflektera, tycka och tänka men den som på riktigt måste förstå något om oljepriset framöver ska förstås lägga mer vikt vid vad människor som ägnar hela dagarna åt just det ämnet landar i.

Så trots att jag blev nöjd med resultatet i Börsveckan, till och med mycket nöjd, så skaver det där att jag steg för steg förvandlas från en rörig och nördig bloggare till något annat mer professionellt som jag inte vet om jag kan eller vill bära. Fast varje gång jag tänker den tanken får jag upp den alltid flåshurtige och totalt självabsorberade bilden av Leif GW Persson i huvudet och tänker att jag är åtminstone mer påläst på investeringar än han är.

Skälet att det här engagerar mig är nämligen att jag ständigt stöter på sparare som gått bort sig alldeles i sina investeringar. Förhoppningsbolag, äga en enda aktie, konstiga sparprodukter, dyra fonder, falsk aktiv förvaltning, strategier som är orimligt förenklade eller kräver kunskap användaren inte har. Allt kokar ned till ett konstant flöde av löften om snabba cash utan ansträngning. Effekterna ser jag i min brevlåda där ett meddelande ofta börjar något i stil med "Jag har precis förlorat massor med pengar på..." eller "Det verkar så svårt med investeringar - hur gör man?".

Det trots att startpunkten är så enkel. En massiv forskning visar att alla, som inte på riktigt och med massor av arbete kan peka på varför deras investering är felprissatt av marknaden, ska hålla sig till index i form av en indexfond, genom en egen portfölj med bred riskspridning eller om du nödvändigt vis måste tillfredsställa spelaren inom dig genom ett investmentbolag eller en aktiv fond med riktigt låga avgifter (finns tyvärr knappt och är svår att välja).

Det borde inte behöva sägas men det är på riktigt en dålig idé att basera din portfölj på vad en kriminolog gör med toppen på överskottet av sin förmögenhet. Det är även en dålig idé för din trovärdighet att vecka ut och vecka in skriva om det om du är nordens största affärstidning.

En riktigt dålig idé

Medborgarlön är en annan riktigt dålig idé. Jag försöker verkligen tona ned mina egna åsikter när jag skriver men det här är ju mina egna reflektioner på vår familjeblogg, så lite får jag väl tänja på reglerna. Hur som helst tänkte jag på hur dumt det är att försöka styra bort människor från arbetsmarknaden häromdagen när jag för femtioelfte gången fick njursten och blev tvungen att besöka akuten mitt i natten. För er som vet något om den åkomman så gör den a) väldigt ont, b) är för det mesta ofarlig.

På akuten fick jag ett utmärkt mottagande i form av att jag hamnade rätt i vårdkedjan, fick en lagom prioritering jämfört med andra patienter och så småningom en bra undersökning med tillhörande medicinering. Mina erfarenheter av vården är precis så. Det är mestadels bra - båda det jag sett som patient och det jag fick mig till del när jag för många år sedan höll på med ett kvalitetssystem för äldreomsorgen.

Det var dock en aspekt som brast i mitt senaste besök. En som alltid brister. Personalen hade inte tid. Ni som vet hur det är att ha njursten vet att det bokstavligen kan göra så ont att man kräks. Det är ingen trevlig känsla. Hade det här varit en tjänst som jag betalade direkt och inte via skattsedeln så hade jag gladeligen betalat för att någon i en basal mening tog hand om mig direkt. Frågade hur det var med mig. Gav mig den där smärtlindringen som jag nu fick efter en timme. Kanske berättade lite om vad som skulle hända. Bjöd på vatten. Visade var spypåsarna fanns.

Ni vet pysslade om mig. Lite som under en flygresa men i ett läge där jag verkligen behöver det istället för i en situation som är som att åka buss i luften. Jag hade inte heller haft något emot om rummet jag hamnade i var nymålat istället för tillfräschat senast någon gång på sjuttiotalet. Städningen hade gärna fått vara klockren om den ordvitsen tillåts.

För mig är det här mer på marginalen. Mitt liv kunde bli lite bättre om vi gynnade inte missgynnade arbete. För andra kunde skillnaden vara enorm. Varje gång jag är på akuten ser jag ensamma, ofta äldre, människor som ligger och känner som jag beskrev min situation ovan men som jag tror mår betydligt sämre av att hamnat i det limbo ett sjukhusbesök kan vara. Ska jag ge ett argument mot medborgarlön är det att på varje sjukhus och äldreboende ligger det någon och väntar på omvårdnad som har legat där alldeles för länge.

Min reflektion är att all automatisering fått oss att glömma bort hur vi förändrat innehållet i tjänsterna vi konsumerar Mat som serveras på restaurang är inte bara en fråga om utfordring. Hur många elever en lärare ska ta hand om handlar inte bara om hur bra inlärning en ipad kan ge. Vad som visas på teve och vilken journalistik vi har råd med (i exemplet ovan) beror faktiskt bland annat på hur mycket tid vi lägger ned på varje område. Så för min del väljer jag med självklarhet att grundavdraget när du jobbar höjs och andra skatter på arbete sänks snarare än att du ska få betalt för att inte jobba.

Den som vill se mer handgripliga exempel på galenskapen i medborgarlön och få andra viktiga insikter i samhällets funktionssätt kan med fördel se nya säsongen av Full Patte på svtplay. Jag gillade särskilt deras beskrivning av hur räntesnurror fungerar.

Jacob Henriksson, Gottodix
Vill du hänga med i det jag skriver och filmar om i olika kanaler så rekommenderar jag min grupp på Facebook - där jag samlar allt. Om du gillar det jag gör - skänk en slant till min insamling till SOS Barnbyar!!!

Plus, just det, missa inte att jag under december kommer att vara med i Nordnets Börsbaren i Malmö, Göteborg och Stockholm. Kom gärna dit - mer info här!

Funkade dåligt - Philips Clear Touch Steamer G536

Den här bloggen är ju mest några öppna anteckningar ur min och Affärsmodellens vardag men ibland finns det små beröringspunkter med det mer seriösa bloggandet och vloggandet om ekonomi och investeringar. I de sammanhangen skriver jag ofta om automatisering, digitalisering och inte minst om robotar. Detta säregna släkte som till slut landat hos och bosatt stig bland oss.

Förändringen låter så blixtrande snabbt och så high tech. Snart, kanske bara runt nästa gathörn, väntar en värld där maskiner sköter om det mesta åt oss. Inte skjortorna är min reflektion efter att ha testat Philips Clear Touch Steamer G536. 

Ta en titt på reklamfilmen ovan och jämför med resultatet på en av mina skjortor. Imponerad? Nej, den automaten var det inte mycket bevänt med. Manualen är skriven på ett sådant där fascinerande multispråk i PDF. Ni vet när man för varje steg får bläddra två sidor vidare för att hitta lite mer info på sitt eget språk men där det aldrig är mer än några rader bort att läsa texten man just ögnat även på polska. Där återfinns en bit bak att - nej, på skjortor fungerar inte steamern särskilt bra. I alla fall inte om det är skrynkliga (för jag älskar förstås så mycket att stryka redan strukna skjortor att jag gärna gör det med en steamer).

Tänk så ofta verklighetens automater och robotar fortfarande är så här. Så för oss människor är nog tipset att vi lär får fortsätta jobba ett tag till. 

Hälsar 

Jacob, Gottodix

😏

Den hårda vägen att lyckas med aktier

När jag som sjuåring började spela schack bad jag efter ett tag läraren att få gå även på lektionen efter min. Rätt snart var det spel tre dagar i veckan. Med tävlingar drog det i väg till fyra eller fem. Därtill var jag själv så småningom tränare för yngre barn. Plus förstås att schack är ett spel som kan uppta ens tankar och vardag även när man är ensam. Första gången jag vann en stor schacktävling sprang jag bokstavligen runt i en segerdans, som fotbollsspelare på teve gör vilket nog var min förebild.

Den här bilden är från 1986. Jag har just vunnit årets GP-final och kan med det gå på sommarlov med känslan av att vara bäst i Stockholm. Tretton år gammal spelar tonåren in men jag vet att jag var oerhört nöjd med mig själv. Det är ändå rätt långt ifrån den där segerdansen. Alla på bilden var för övrigt små elitspelare. Det här var ju finalen. Det spritter inte precis av glädje. Möjligen för att bilden är tagen i direkt anslutning till den intensiva tävlingen.

Jag blev aldrig mer än en halvbra schackspelare. Som en anonym klippa i en allsvensk fotbollsklubb brukar jag beskriva min slutdestination. Många fina utmärkelser låg ännu framför mig, inte minst eftersom jag tillhörde Sveriges bästa klubb och med det spelade lagmatcher på toppnivå. För den som kan schack kanske det ringar in min nivå att jag som bäst tog en IM-inteckning.

Det här är långt ifrån det enda monomaniska intresse jag haft. Jag läste under gymnasiet kopiöst mycket böcker och satsade på att bli journalist. Filmintresset peakade kanske när jag tillsammans, faktiskt med en av personerna på bilden ovan, såg femtio filmer på en vecka under Stockholms Filmfestival. Då såg vi under några år alla filmer vi kunde se från högt till lågt. Löpning höll jag på med så mycket att en termin på Handels sköt jag upp andra omgången hösttentor för att de kom i vägen för träningen.

En plan tar form

Sedan har jag som bekant ett intresse för ekonomi som går utöver att bara ha det som yrke. Det skruvade jag upp ordentligt för fem år sedan genom att flytta över vårt sparande från passivt till en egen aktivt förvaltad portfölj. Det som gjorde den satsningen speciell var att jag, nu i vuxen ålder, lärt mig en del om hur det går till att bli bättre på något. Därför hade jag en plan för hur jag snabbt skulle få till den där allomslukande vardagen som jag vet fungerar. Läsning förstås, snabbt komma igång med förvaltningen av portföljen, skriva mycket, lära känna så många jag kunde och särskilt prata med alla som kunde saker jag inte behärskade.

Det har fungerat bra men ärligt talat kommer jag aldrig ens nå upp till den nivå jag hade i schack. Fast investeringar är bra på det sättet att du behöver inte vara bäst, du behöver bara göra hyggligt rätt på rätt ställe och vid rätt tidpunkt. Konsten att dyka upp och inte göra fel.

Säkert har det varit oerhört mycket tur, slump och enskilda fullträffar bakom våra investeringsframgångar de senaste fem åren. Det är åtminstone min övertygelse men jag upplever ändå att jag gjort något rätt. Det vill säga att det inte enbart faller tillbaka på det forskningen visar är förklaringen till goda resultat på börsen. Fast jag är långt ifrån säker. Framåt finns det definitivt inga segrar som är vunna i förväg utan bara att kämpa på en dag och en placering i taget. Min plan b är alltid att vi genom att vi har en portfölj med bra riskspridning, så begränsar det ändå nedsidan. Dessutom tvivlar jag i princip ständigt på i stort sett alla våra investeringar. Har jag verkligen tänkt rätt? Vad har jag missat? Varför gjorde den så men den där annorlunda?

Den där osäkerheten är för övrigt en av de allra viktigaste hjälpmedlen för mig som investerare. Hur kan jag veta om jag har rätt? Finns det mer jag kan ta reda på? Vad är det som talar emot? Det här är närmast identiskt med livet vid schackbrädet. Aldrig förenkla eller smita förbi beslut som kräver eftertanke. Snabba beslut om det krävs, javisst, men i så fall medveten om den risk det medför.

Två tankar

Det här leder mig fram till två reflektioner. Den ena är att det är slitsamt att göra något bra. Åtminstone för min del. Det kostar på inte minst i form av tid. Jag tänkte på det när Värdepappret, där jag skriver en krönika, meddelade att deras sista nummer ges ut i december. Deras beskrivning av en rolig men närmast omöjlig ekvation känner jag igen mig i, vilket jag skrev om här.

Kanske är det vad som syns på schackbilden ovan? Ett slags utmattning. De flesta på bilden har mötts i många tävlingar både det året och bakåt i tiden. Kunskap och förmåga har vuxit men motivationen har tänjts ut och mattats både vid brädet och utanför det när andra saker i tillvaron pockar på. Inte alls omöjligt. När jag efter ett långt uppehåll i vuxen ålder tog upp schacket igen, så var det med en glädje som mer påminde om den där åttaåringen som sprang segervarv utanför tävlingslokalen. På det sättet var det en tankeställare när redaktionen på Värdepappret som är precis lika nördiga som jag tycker att livet har mer att ge än att lägga sena kvällar och nätter på en oberoende aktieanalystidning.

Om det är en något melankolisk men också lite hoppfull tankebana, så är min andra reflektion mer dyster. Mycket lite av det jag tycker är viktigt för att lyckas med ett personligt projekt, vilket som helst, ser jag i den breda kommunikation om investeringar som ständigt sköljer över en.

Det är alltid en vinnarformel, en pengamaskin, en robot, en dyr fondförvaltare, en supersmart investeringsstrategi eller något annat som kommuniceras. Dessutom i medial mening med stor framgång. Till det hör också känslan av att något alltid är till salu. Ibland när jag träffat proffsen som faktiskt på olika sätt lever på att kommunicera kring sparande och investeringar, så har det slagit mig att "Men gud, de är ju inte ens intresserade".

De är inte personer som lyssnar på kvartalspresentationer eller läser FED-protokoll. Den enda agendan är att nå ut till en grupp som är intresserad. Är det till oerhört intresserade blir det med komplexa produkter, som om mottagarens intresse inte matchas av kunskap leder rakt ned i fördärvet. Är det till mer ytligt intresserade så blir det med löften om att mot en viss avgift få säkra pengar utan att behöva lyfta ett finger (förstås avslutat med en finstilt text att investeringar kan både gå upp och ned i värde).

Det här var faktiskt lite en chock för mig. För så ser det inte ut överallt. Det går att säga mycket om ledningen på VW som lät installera fuskprogram i dieselbilarna. Däremot kan du vara rätt säker på att de var intresserade av bilar. En av de som nu åtalas hade som en av sina tidigare arbetsuppgifter att utveckla Porsches vinnande motor till klassiska Le Mans 24-timmarslopp.

Det är bland annat därför jag trivts tillsammans med Nordnet som partner. Avanza verkar ha samma kultur. Det är förstås business i första rummet men aldrig utan att det finns en glöd kring sparandet och kunderna. Jag upplever dem också som sjyssta. De vill tjäna pengar och växa men de vill inte lämna efter sig horder av missnöjda kunder. Precis av det skälet gillar jag också Aktiespararna, särskilt alla härliga lokalföreningar. Det kan i positiv mening ibland vara en hel del fokus på pengar och inte minst tillväxt där med men det är ett intresse för ekonomi och sparande som är på riktigt för mig.

Däremot förstår jag mig inte på alla de, varav många framgångsrika, som kastar sig in börssnacket utan att ens försöka fördjupa sig. Det är alltid en balansgång mellan att vara konkret och att i onödan hänga ut någon. Jag håller mig mer allmän. De som är eller blir kända tack vare andra egenskaper än sitt brinnande intresse för just ekonomi och investeringar. De som sedan nöjer sig med allmänt hållna texter, filmer och föreläsningar om de där strategierna som inte kräver något av dig som investerar.

Ännu mindre förstår jag mig på varför inte självbevarelsedriften slår in hos den som tar emot informationen. Om en person som inte visar upp någon bakgrund i ämnet och sedan inte plöjer timme efter timme med detaljer för att bygga upp sin kunskap ger dig som kanske inte heller är expert ett råd. Varför lyssnar du? Jag får en hel del brev från sparare där det gått fel. Det har ofta börjat med att de tagit råd från eller inspirerats av den här gruppen lycksökare.

Det där är närmast obegripligt för mig som har en annan bakgrund. Alla schackspelare blev själaglada varje gång någon med bara lite kändisskap visade intresse för spelet. Det hölls till exempel kändisgrupper under tusenmannaschacket för att uppmärksamma dem. Hur glada vi än var att ha Erik Penser vid brädet, var det ändå ingen i rummet som på allvar hade bett om hans råd kring det bästa schackdraget. Så ser det tyvärr inte ut i investerarvärlden.

För att lyckas med investeringar är det nog som med schacket. Många, många timmars nötande som gör skillnaden. För att ge råd om investeringar verkar det vara helt andra egenskaper som kommer i förgrunden. Det är trist och i längden urholkar det också själen för den som försöker vara seriös. Jag vet inte om den tanken slog redaktionen på Värdepappret men den slog mig. Det är klart den tidningen bara nådde en halvstor grupp av redan frälsta. Den var ju bra, ambitiös och på riktigt.

Det finns dock en tröst i de där sista meningarna. Precis som inom till exempel musik är det för den som står på scen eller i det här fallet skriver inte så dumt att möta de där pålästa och frälsta. För de är nämligen en mycket trevlig grupp att umgås med. En mysig bubbla att sväva runt i helt enkelt. En som brist på tid och andra jordnära faktorer till slut sticker hål på men också en som var en upplevelse så länge den varade. Exakt som med ögonblicket schackbilden ovan fångade.

/Jacob Henriksson, Gottodix

Konsten att ha tur

Min fru Affärsmodellen har ett credo som speglar hennes alltid välvässade personlighet.

"Turen tillkommer den stridsförberedde" (Szun Tsu)

När jag funderar över mina år som aktiv investerare är det inte utan att jag håller med henne. Det var fem år sedan jag i strid med min övertygelse gick från att förvalta vårt sparande passivt med indexfonder till att aktivt sköta en aktieportfölj.

Det har gått bra. Plus 0,7 procentenheter per månad har jag skrapat ihop. Det har rullat på helt stabilt oavaett om börsen gått upp eller ned.

Ändå gör jag massor av misstag. Senast inför den här veckan när jag ökade upp tiöl fullinvesterad. Börsen backade, så det blev inte helt lyckat.

Jag vet inte heller om jag är bättre än snittet på att hitta eller analysera investeringar. Kanske att jag har en viss helthetssyn på investeringar som kan vara värdefull. Fast många andra är riktigt duktiga på så mycket annat.

Dessutom tappar vi massor av investeringar för tidigt eller missar helt att kliva in i dem. Ofta för att jag är så misstänksamt lagd.

Ändå går det bra. Jag kan verkligen tänka mig att vi haft tur. Fast kanske är det en sak till. Jag håller mig oneklige rätt väluppdaterad om våra innehav. Mer än en gång har våra viktigaste beslut fattats efter förutsättningarna blev kända snarare än vara ett resultat av en bra analys.

Det har helt enkelt gått att ta reda på mer än jag trodde var möjligt om allt från bolag och deras konkurrenter till yttre förutsättningar som konjunkturen i en viss sektor. Vara stridsförberedd helt enkelt.